Snart är det dags!

Nu är det hög tid att samla ihop mina sångtexter och fundera ut vad jag vill spela in framöver, innan jag glömmer bort melodierna. Jag känner mig verkligen ringrostig med att spela gitarr. Den dammar! Fingrarna vill inte, de låser sig. Uthålligheten är låg. Ont i fingertopparna. Men det är bara att köra på. Utan hjälp går det inte. Och hjälpen finns där. Hurra! Två olika musiker med studior och olika musikaliska uttryck, ska spela in åt mig och jag hoppas de hjälper till att spela och arrangera. Annars blir det påvert resultat.
Min devis inför det här projektet får vara:

DET ÄR ALDRIG FÖRSENT!

Kanske kommer jag dock upptäcka att det ibland är försent.
Vilket som! Jag VILL göra det!
Jag SKA ha det inspelat innan det är försent.
Min röst får låta som den låter.
Texterna är som de är.
Bättre en sång i Handen än tio i tanken.
Eller nåt.

Dikt av Gustav Fröding.

Den här dikten dök upp i mitt minne igår. Jag mindes den mer och mer, men inte mer än nästan tre rader. Vi läste den på gymnasiet och den påverkade mig redan då, i den suggestiva tonen.

Säv, säv, susa,
våg, våg, slå.
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid,
det tog hon sig så illa vid.

De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg
de kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång.
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!

Gustav Fröding