Trött.

Fy sjutton vad jag är trött.
Vad är det med livet som är så uttröttande?

Finns det bot? Finns det bättring?
Vad vill jag?
Vad behöver jag?
I vilken riktning ska jag gå?

Saknar mina vänner som gått före till evigheten.
Aldrig mer får jag se dem.
Saknar min danske vän.
Aldrig mer får jag se honom.

Saknad. Längtan. Om och om igen.
Går det aldrig över?
Jag bara undrar.
För jag är så trött idag.

Dana 30 september 2019

beskrivning

Tillbaka!

Nu är datorn hemma igen och den är lagad för en hiskelig summa pengar. Och på försäkringsbolaget upptäckte kvinnan jag pratade med, att olyckan hade hänt just fredagen den trettonde. Sen tog det tid att få allt på plats igen. Alla lösenord är/var borta ur datorminnet. Officepaketet var borta. Mail fungerade inte. Tur att mejlen fanns åtkomliga på servern.

beskrivning

Det är mycket som datorn har av viktigt innehåll. Kanske är den för viktig? Det verkar ju knasigt att stora delar av livet verkar ha försvunnit, när jag inte har min dator. Man ska älska människor och platser. Inte saker. Men det är väl så som många och jag med lever idag, med våra viktiga saker, telefoner och paddor och datorer och uppkoppling. Datorn är ingen människa, men är ändå som en viktig och ja, till och med älskad relation. Den bygger och nätverkar i mitt liv och skapar kontakter. Rymmer minnen av mina älskade människor och platser, som finns och har funnits i mitt liv. Vad av saker var viktiga förr? Smycken? Något ärvt? En tavla? Sånt kan ju vara viktiga nu med. De fyller tomrummen kanske. Eller är det datorn?
Möjligtvis är det mer i datorn som som behöver fixas, men just nu är det bra. Tur att jag har en iPad som reserv. Tur att innehållet i hårddisken inte förstördes. Inte den här gången. Nu känns datorn som ny med nytt tangentbord och lite annat bytt. Kom ihåg att göra backup!!! Vad är det med mig egentligen, som lever på spänningen att inte uppdatera? Vad är det med mig egentligen? Jag har inte glömt datorkraschen för två år sedan. Men blev jag bättre på att uppdatera? Nix!

Nå, datorer kan gå att reparera. Tur det! Men konflikter med vänner? Ibland går en relation att reparera. Jag hoppas fortfarande att det går. Obotlig optimist som jag är. Eller hopplöst hoppfull. Eller är som en envis åsna? Något är det. Jag är i alla fall inget vidare på att hantera vissa separationer. En del, ja. Andra inte. Jag har nog inte hittat rätt nyckel.

I nöden prövas vännen.

Jag får de här orden i huvudet när jag står i duschen.
I nöden prövas vännen.

Ja ibland är det en prövning att vara en vän till någon som har det svårt.
Ibland lämnas den som har det svårt av vännen. Är man då riktiga vänner? Jo det kan man nog vara. Men olika öden färgar relationer och utmanas.
Vi är inte mer än människor.
Hoppas vi hittar tillbaka till varandra sen. Eller blir det försent?
Undrar om motsvarande ordspråk finns i Danmark? Hm…
“I nøden skal man kende sine venner.”
Inte riktigt lika. Ganska olika faktiskt. Ett annat fokus.

Chasing rivers.

Lyssnar på den här sången. Har inte hört den tidigare, för jag ser inte på melodifestivalen längre. Men den är fin.
Nano sjunger.

I can’t keep chasing rivers
I can’t keep chasing rivers
My heart keeps saying no more
Na, na, na, na, na, no

Been down that road for so long
Trying find a new way back home
But I can’t keep chasing rivers
It was only when I was torn
That I found a new break of dawn

I’m gonna come back, come back, come back
I’m gonna come back, come back, come back
I don’t wanna stay at the bottom for the rest of my life
And no one’s gonna know the way back better than I
Better than I
(Ooh, ooh, ooh, woah)

Can’t keep on chasing rivers
Can’t keep on chasing rivers
I come through the cracks in the mirrors
Na, na, na, na, na, no

I live through stormy waters
Beat down them lies of others
‘Cause I can’t keep chasing rivers
It was only when I was torn
That I found a new break of dawn
I’m gonna…

Drulligt.

Som om jag behövde mer stress i livet…. haha, vild fredag den trettonde. Satt i soffan. Skulle resa mig upp. Stötte till ett glas med en skvätt jos i. Rakt ner i datorn, på bordet, ner under glasskivan, på mattan, på soffan, på böcker, på allt där. Vände datorn direkt och stängde av den strax efter. Nu är den inne på verkstad för sockerkletstvätt. 1 dl jos. Inte mer. Gjorde skada för…. tja… några tusen? Det kallas för drulligt. Det är dags att skaffa en drulleförsäkring nu. Tappar saker och har sämre balans.
Skriver på en iPad nu. Mycket jobbigare. Hoppar över bilder hit.
Vill spela in mina sånger snart. Vill åka till Danmark snart. Vill jobba mindre snart.
Allt det har jag önskat länge. Men att vara utan dator har jag inte önskat. Bara att finna mig i det. Tack och lov att det finns hjälp att få där.
Mitt hem blir sakta klart. Nu är lilla rummet klart för inflyttning. Det är på tiden. Har bott här nu i snart… 21 månader. Balkongen ska vara bytt till nästa höst senast, två år efter tidsplanen. Och lite kvar att göra i lägenheten. Kanske klart till jul? Hoppas det.

Plikt och roligt.

Dagarna går, bra det och idag är det prick tre månader tills jag fyller år. Jag är som ett barn, som räknar ner tiden. Det blir ännu ett riktmärke att passera på väg till pensionen som ligger inom räckhåll och ändå är så långt borta.
Hade jag varit frisk och kry hade det varit enklare tror jag. Men nu, med all värk och svårt att gå, är det som att ständigt gå i uppförsbacke. Det som tidigare kändes roligt och enkelt på jobbet och hemma, är nu som utmaningar. Att orka. Att planera. Att selektera och ge energin till det viktigaste. Det stämmer inte längre att roliga saker ger energi. Det tar också energi. Jag behöver orka både plikten och det roliga. Bara plikt blir för tråkigt. Bara roligt blir… tja… orättvist mot plikten.
Plikter behöver inte vara tråkiga i och för sig. Jag har en plikt att ta hand om mig själv. Jag har en plikt att ta hand om andra – så mycket jag förmår. Jag har plikter på jobbet för att förtjäna min lön. Jag har plikten att ta hand om mitt hem. Jag har plikter att utföra som jag har åtagit mig.
En del plikter har jag sagt ifrån. Jag är ingen pliktmaskin. Det är som de säger på flygplanen i säkerhetsgenomgången: sätt först på dig din syrgasmask själv. Sedan hjälper du andra. Så jag sätter på mig syrgasmasken om och om igen. Så fort den faller av, på igen.

beskrivning

Idag sorterar jag tyger och böcker. Äntligen är lilla rummet tapetserat och klart att möbleras. Det tog… låt mig räkna… 1 år och 9 månader att få det klart hit. Ja så är det, långsamheten är en del i det hela. Långsamt går också framåt, får jag tänka, även om det är stora frustrationer med att få hit hantverkare som gör klart och gör rätt. Det händer nästan aldrig numera. Frustrationerna är nog värst. Sjukdomar bara är. Men det som är runtikring som inte fungerar, skadar också i både kropp och själ. Man ska vara frisk för att orka vara sjuk, så att säga.
Nå, inte mer om det nu. Nu är det ett rum som ska få sin möblering och trivsel. Jag får en liten ro i mig, av känslan av att det är mitt rum nu. Att det är jag som bor här. Att det blir bra till slut. Säker kan jag inte vara. Men så säker jag kan vara.