Dikt av Gustav Fröding.

Den här dikten dök upp i mitt minne igår. Jag mindes den mer och mer, men inte mer än nästan tre rader. Vi läste den på gymnasiet och den påverkade mig redan då, i den suggestiva tonen.

Säv, säv, susa,
våg, våg, slå.
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid,
det tog hon sig så illa vid.

De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg
de kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång.
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!

Gustav Fröding

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.