Jag vaknar rätt så tidigt som vanligt. Jag tittar ut på vädret. Mulet, regn och blåsigt. Jag fryser. Höstkänslan kommer över mig. Jag byter täcke, till det tjockare och kryper ner i sängen igen. Jag tänker lite. Undrar om min framtid.
Snart höst. Efterår. Skördetid. Jag plockade hallon igår och kokade lite sylt. Jag skulle behöva fylla på mina bär- och svampförråd, men jag behöver inte så mycket längre. Fast jag tycker fortfarande om att koka egen sylt.
Höst. Ska jag orka sätta igång med något projekt i huset så här sista veckan? Eller avsluta något som är påbörjat? Måla en till omgång med linoljefärgen i gästrummet? Köpa mer masonite och få klar väggen i hallen? Måla den? Sätta upp hatthyllan? Sätta upp kanttapet i sovrummet med rosor på? Skrapa och måla trappan? Vem bryr sig? Inte jag just nu. Huset är tillräckligt ok som det är.
Jag skulle behöva såga veden som ligger på hög här utanför. Och fylla på uppe vid kaminen. Och tvätta bilen. Putsa lite fönster. Ta hand om det som är. Eller ta hjälp av andra om jag själv inte kan.
Hm… ta hand om det som är. Ja. Frågan är vad som är i mina händer och vad som är i andras händer. Oavslutade affärer. Unfinished business. Ett gestaltuttryck. Det är inte bra att skiljas med ouppklarade känslor. Men jag vet inte heller om de någonsin kan bli uppklarade. Antagligen inte. Livet är för komplicerat ibland. Kärleken är svår för mig. Att balansera den mot det otillfredställda. Och svartsjukan. Och ilskan. Jag klarar det inte.
Bättre att äta frukost istället. Sen se klart det sista av Riget. Slutar det med ondska eller gott? Eller blir det som livet i stort? Både och?

Suck! Fint att jag har satt igång med detta. Det kommer ta flera dagar i min takt att få bort hela högen. Bra ställe att öva uppmärksamhetens under här.
Jag är inte särskilt uppmärksam. Aj, vad jag klämde mig!

Efter badet, vid Skagens udde, vid Grenen.

Jag står vänd mot solen, nöjd och glad att vara i Skagen igen, nyss uppstigen efter ett långt bad, gungande på vågorna.
Solen skyms av molnen, mörka ovädersmoln kommer närmare och närmare. Så börjar det att regna.
Men vad gör väl det? Slet ikke noe. Jag går blöt och barfota tillbaka till bussen och byter om, helt tillfreds att vara i Skagen igen.
Det här är något jag kommer minnas länge, länge.

Fotograf: Camilla Thulin

♥
♥
♥
♥
♥
♥

Vanliga ord hos mig den här sommaren: Ja för fan!
Omväxlande: Ja fy fan!
Och ibland uppgivet: Ja fan…
Tja, det säger något om den svarta sidan av den här sommaren. Inte den ljusa, varma, sköna sommaren med härliga bad och långa sandstränder och danskan runtomkring, som också finns eller fanns eller mitt fina hus.
Nej, det här är en del av min arga sommar. Den som hjälper mig att såga ner döda rönngrenar. Som ger mig styrka att dra ner grenarna och stammarna ur trädet. Eller som håller mig energilös utan lust att göra något vettigt alls, fast jag vet att jag mår bättre om jag gör något. Fan-orden kommer när som helst ur munnen på mig. De bara finns i mig.
Saker omkring mig går sönder, precis som jag har gått sönder, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Datorns lock och ena gångjärn krasar sönder, datorns batteri bråkar, startmotorn på bilen vill inte alltid. I kroppen svullnar foten upp och gör ont, tänder går sönder, leder värker och hjärtat med. Jag tycker jag skulle må bättre med tiden, men nej, inte än. Jag är fortfarande trist och olycklig. Ja fy fan…