Oro.

Idag när jag stod i duschen, oroade jag mig mest för hur jag ska klara sommaren ekonomiskt. Jag var helt inne i tankarna på framtiden. Så är det ofta när jag duschar. Jag tänker på problem av olika slag. Jag vet inte vad som händer med mina tankar då.
Så skulle jag torka mig och insåg att det hade varit bättre om jag hade tänkt på att ta med mig handdukarna till duschen istället. Vad sjutton skulle jag tänka på pengar för, när handdukar är viktigare?
Och när jag hade löst det problemet och var torr, landade jag i ett här och nu:

Antag att jag hade använt tiden i duschen till att njuta värmen från vattnet och dofterna från tvålen.

Vilken skillnad det hade blivit! Här och Nu. Det finns ingen annan tid. Det som händer i framtiden vet jag inget om och då löser jag det på något sätt, är jag övertygad om. Så idag fick jag en viktig lektion i awareness – medveten närvaro. Hoppas jag kommer ihåg den i morgon. Annars börjar lektionen om igen, fast på ett annat sätt. Det räcker inte att bara tänka om. Jag behöver göra om.

Att klättra.

beskrivning

Jag njuter blommorna jag fått, en riktig blomfest. De står i ett Här och Nu och vissnar sedan. Precis som livet. De högsta höjderna i livet har jag troligen nått på vissa områden.
Jag känner mig ändå som ett litet barn, som med vilja och glädje klättrar uppåt i snöhögarna. En gång var jag i starten av livet och hade klättrandets glädje i mig själv, i hela kroppen, jag minns att jag klättrade upp och kasade ner, klättrade upp igen och kasade ner igen och så vidare. Och hur härligt var det inte att komma upp till toppen och se ut över omgivningen! Och jag, som nyexaminerad gestaltterapeut, hoppas få en hel massa år till att arbeta som terapeut och inser att jag kommer nå min höjdpunkt sent i livet där. Jag hoppas ändå ha samma nyfikenhet, glädje och vilja till att utforska höjderna och det som finns bortom bergen, som jag hade när jag var liten. Kanske finns den inte i kroppen längre alltid, men i knoppen.
Drivkraften att vara nyfiken finns hos alla, mer eller mindre. Och ha rörelsen med sig, till att klättra upp och kasa ner. Andas och bli medveten om det som är. Det är inte försent än, att utforska mötet med sig själv och andra i världen.

En fin blomma.

beskrivning

Jag fick en fin liten miniblomma från en fin vän. Det är helt otroligt vad den blommar vackert i sin pyttelilla kruka.
Kanske är det så med människor med, vi behöver inte så mycket för att blomma. Och så gäller det att fylla på med både vatten och näring. Och tar näringen och vattnet slut, så vissnar vi fort.
Ordet “vi” som får oss att flyta ihop med varandra, går att byta ut mot “jag”.
Ordet som generaliserar, dvs “man”, går också att byta ut mot “jag”.
Så blir JAG mer autentisk och sann. Så blir DU mer autentiskt och sann.

Projektioner.

Men herregud vilka tv-program det finns. Och jag tittar på några av dem. Fattar inte riktigt varför. Men jag har nog tråkigt. Och så kan jag projicera ut sidor av mig själv, som jag inte vill stå för riktigt.
Mardrömmen i natt var en variation på ett tema jag drömt förut. Jag sitter i min bil. Parkerar. Drar åt handbromsen. Går ut. Bilen börjar rulla. Slänger mig in på passagerarsätet. Benen och vinterkängorna fastnar. Jag vet inte hur jag ska få mig loss, så jag kan trampa på bromsen. Vilken pedal är nu bromsen? Nere i backen står en bil. Jag vet att jag får bara inte krocka igen… jag vaknar. Puh!
Projektioner, projektioner. De är såååå viktiga! Längtar efter att starta en drömgrupp. I drömmar finns massor av dem. Hoppas det blir av till våren.

beskrivning

Att ta ansvar.

Jag har varit på gymmet idag och tränat axlar och armar. Det var trist att behöva betala för onsdagens inställda besök när inte bilen hade startat. Frikortet har tagit slut med och jag fick ingen stämpel för den kostnaden. Klart jag betalar, men jag är sur och bitter märker jag. Inga vidare känslor. Men de finns där och jag får ta hand om mig som jag är extra mycket en sån här dag. Och så är mitt liv just nu.
Från och med i eftermiddag har jag tomt i almanackan i tre dygn. Nej förresten. Det står SKRIV i den med osynliga bokstäver. Jag behöver skriva hela helgen. Absolut. Ingen bakdörr finns. Inga ursäkter gäller. Jag är verkligen utan återvändo. Hoppas jag klarar att koncentrera mig och fokusera. Jag får sätta upp en skylt på dörren tror jag:
Stör absolut inte.
Jag behöver verkligen ha lugn och ro i helgen för mina tankar. Även om jag helst vill smita. Ursäkta mig. Göra annat. Jag är okoncentrerad, har svårt att fokusera på det som är viktigast. Det som jag önskar skulle vara i figur, är just nu i bakgrunden. Då blir det ännu svårare att göra det jag vill. Och så är mitt liv just nu.
Att sätta mina behov främst är inte enkelt. Att kanske behöva säga nej till annat. Att inte fastna i “plötsligt” viktiga saker som tvätt, disk och städning. Att ta ansvar för mitt liv. Framförallt det.
Jag behöver våga ge mig ut på hal is. Som här i stan i onsdags, i Kungsträdgården tillsammans med min dotter. Det var en underbar kväll med skridskoåkning och musik. Efter det varm choklad med vispgrädde och chokladsås på NK.
Alltså: Ta ansvar. Ha roligt på vägen. Och lita på min inspiration och kreativitet, att den finns där i mig, oavsett vad.
Men först… träffa och ge bort en speciell present till en speciell vän. Också viktiga saker. Sen kommer säkert arbetslust och inspiration flygande!

beskrivning

Aha-upplevelse.

Idag fick jag en aha-upplevelse när jag gossade med mitt yngsta barnbarn. Att lära känna någon, går genom att känna på varandra. Såklart. Känna. Lära känna. Precis det vi håller på att göra, genom sinnena, lukta, känna, se, lyssna på, vara nära och smaka på. “Akta så jag inte kommer och äter upp dig!” säger jag ju ibland med.
Såklart är det så också med vänner och nya bekantskaper. En del vill jag ju bara ta på och vara nära.
En del vill det inte. Och en del vill inte heller jag ha kroppskontakt med.
Vilka lär jag känna bäst? De jag har en kroppslig och sinnlig upplevelse av.
Gestaltutvecklaren Perls sa: “Kom till dina sinnen!” Ja, precis! Just så är det!
I varje fall, lyssna på dem och känn efter vad du vill.

When All Is Said And Done.

Det här är det ultimata i varje stund: att säga det som behöver sägas. Att göra det som behöver göras. Att avsluta det som är påbörjat, på ett eller annat sätt. Inte så enkelt som det låter. Men tar jag ett steg i taget, kanske jag kan klara detta då och då. Så att jag kan gå vidare med livet, utan att vara energilös och fast i det gamla. Att avsluta en gestalt med andra ord.
Den här sången tycker jag mycket om märker jag. Antagligen för att den här punkten faktiskt finns: När allt är sagt och gjort!

When all is said and done
Text och musik: Benny Andersson och Björn Ulvaeus
Here’s to us one more toast and then we’ll pay the bill
Deep inside both of us can feel the autumn chill
Birds of passage, you and me
We fly instinctively
When the summer’s over and the dark clouds hide the sun
Neither you nor I’m to blame when all is said and done

It’s been there in my dreams the scene I see unfold
Who at last flesh and blood to cherish and to hold
Jealous fools will suffer yes i know and i confess
once I lost my way when something good had just began
lesson learned its history all is said and done

In our lives we have walked some strange and lonely treks
Slightly worn but dignified and not too old for sex
We’re still striving for the sky
No taste for humble pie
Thanks for all your generous love and thanks for all the fun
Neither you nor I’m to blame when all is said and done

It’s so strange when you’re down and lying on the floor
How you rise, shake your head, get up and ask for more
Clear-headed and open-eyed
With nothing left to try
Standing calmly at the crossroads,no desire to run
There’s no hurry any more when all is said and done

Standing calmly at the crossroads,no desire to run
There’s no hurry any more when all is said and done

Vattendroppar.

Här är en underbar liten film om vattendroppar som samlar sig och faller. Sinnligt och vackert fångat av Lars Berg, konstnär och gestaltterapeut. Tänk att det lilla i naturen, kan vara så stort! Njut!

Det här inlägget är också det första med nya designen. Dags att byta figur och gå vidare. Nya färger, blommigt och skirt. Det kommer ta ett tag innan allt faller på plats, och äntligen är första steget taget.

Drömmar.

beskrivning

Jag är hemma och är sjuk. Tiden är som en osynlig slöja. Den går samtidigt som den står stilla. Jag står stilla, fast i rörelse.
Jag läser ibland. Just nu mycket om drömmar. Vad synd att inte drömgruppen kom igång. Eller vilken tur att den inte kom igång just än. Den kommer igång senare, det är jag helt säker på.
Drömmar är en stor inspirationskälla för mig. Det har det varit i lång tid. Jag har arbetat med drömmar i min egen terapi. Jag har varit med i en drömgrupp som arbetade efter Ullmans metod. Jag har börjat göra det gestaltterapeutiskt med klienter. Och som sagt, en drömgrupp skulle vara superspännande att arbeta med. Och nu, sjuk och hemma, kan jag också använda mig av mina drömmar, för att förstå vad jag är med om bättre. Mitt undermedvetna vill hjälpa mig att förklara hur jag har det. Drömmar är som vägvisare i natten. Om jag vill, kan de få finnas i min skattkista och lysa som guld. Också mardrömmarna har något att säga mig. Vem tror att livet bara innehåller fina, sköna, härliga upplevelser? Inte jag.
Livet är en resa från natt till dag, från ljus till mörker, från svart till vitt. Med alla nyanser. Här är en dikt jag skrev 2008:

GRÅ NYANSER

Bakom den grå gardinen
av mulen himmel och höstvinterdis
finns ett ljus.
Jag vet det.
Hur skulle annars det grå synas?

I nyanser av grått syns världens ljus
mellan mörkaste mörka och ljusaste ljusa.
Jag vandrar ständigt mellan det svarta och vita
och stannar upp ibland,
ser hur vattendroppar speglar världen
inuti sitt eget universum
och faller ner,
när världen blir för tung att bära.

Jag känner kylan mot huden,
och vinden blåser i håret.
Det finns mycket att se i det grå
i vanliga höstvinterdagar.

Dana Jergefelt, 2008.

Femtionde dagen.

Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. TUR att jag inte vet vad dagen kommer med. Idag var det dags att städa i källaren. Mycket har legat där på samma plats i mer än tio år och det var verkligen dags att sortera och slänga i de fuktiga högarna där. Nå, jag är inte klar, men på god väg.
Framför dörren ut ligger högar med slängsaker. Och i påsar uppe finns saker som ska sorteras, sparas eller ges bort till återvinning. SÅ SKÖNT! att äntligen ta tag i det här. Det är som om jag är nere i min inre källare med. Jag är inte rädd för att upptäcka det som finns gömt i mitt inre, jag har själv lagt det där!
Det är inte rent och fint och snyggt och prydligt därnere, men det är mitt. Och jag tar ansvar för det. Och vad vill jag ha kvar och vad ska bort? Det är precis så livsfrågor kan ställas också. Hur vill jag ha det i mitt liv? Och så ordna det så jag kan få det som jag vill. Och det är inte frågan om hur andra vill att jag ska ha det. Det är mitt liv och jag tar ansvar för mig och mitt hus. SÅ SKÖNT!!!
Det är det som kan kallas för självstöd. Att ta ansvar för sig själv.
Jag ser fram emot att åka till soptippen och lämna soporna. Jag vill ha rent i min källare och också rent i mitt hjärta. Jag jobbar på det och det går bra! Toppenbra!

Fyrtiosjunde dagen.

Lördag är det visst. Jag får tänka efter vad som gäller. Och vilken dag i ordningen är det då? Inte ofta jag skriver så höga ordningstal.
Och så vad med dagen? Det är grått och disigt ute. Men kanske tar jag mig en sväng till brädgården. Behöver köpa taklister.
Jag har äntligen sågat golvlister till gästrummet och det är lika bra att såga taklisterna med. De ska vara platta och rätt smala. Bara så de täcker för glipan mellan vägg och tak. Lätta att hantera. Lätta att måla. Lätta att spika. Det är ju inte golvlisterna. De är breda, långa och tunga. Men i alla fall sågade. Hurra!
Den här sommaren ser jag en rörelse i huset och trädgården. Saker och ting blir gjorda. Planer blir utförda. Det oavslutade blir avslutat. Jag sätter gränser för vad jag vill bättre.
Jag bär ner gammalt byggvirke som blivit över. Det har legat under arbetsbänken i övre hallen. Nu ska det ut från huset. Läggas någon annanstans. I garaget eller källaren. Och i källaren är det slut på ved nu. Det har aldrig hänt tidigare. Nu kan jag börja rensa mer där. Sopa i alla fall. Och ska jag bära ner arbetsbänken dit kanske? Vad ska jag ha i övre hallen då om det inte är till för bygge? Spännande att fantisera om det. Kanske dags att renovera där då. Det är det sista rummet kvar att renovera. Byta el. Måla tak och snedväggar, byta väggar. Men det blir inte nu. Först bara göra klart gammalt. Inte börja med nytt.
I sommar har jag fått nya insikter om mig själv och hur jag fungerar. Huset är som en spegel för mig och jag älskar mitt hus och jag älskar mig själv. Så enkelt kan det vara.

Fjärde dagen.

Nu börjar sovmorgonen bli längre, klockan ringer inte mer på ett tag. Och jag fungerar över vad det är att vara lat och odisciplinerad i ledigheten. Jag tycker inte det är konstigt att vara disciplinerad och göra det jag har tänkt. Annars sker ingen utveckling. Varken på det mänskliga planet eller det materiella planet.
Jag behöver rensa ogräset i trädgården, likaväl som att njuta av latheten. Städa huset för att gästerna och jag ska trivas.
Jag behöver läsa och förbereda mig inför hösten, så att jag kan koppla av bättre redan nu. Annars blir det till ett obehag att tiden går och en känsla av att jag slösar bort tiden. Det vill jag inte.
Det är en konflikt mellan de två. Jag behöver båda delarna i mitt liv för att må bra. Och jag antar då att ibland tar den ena sidan över och ibland den andra. Det kan jag leva med. I så fall vill jag unna mig ledigheten ett tag och litar på att disciplinen kommer på sen. De är som polariteter jag behöver. Min egen disciplin, över mig själv.
Hammocken jag köpte i går, ligger nu i delar. Jag fick ihop själva gungstället, men då såg jag att benen var precis likadana. Fyra vänsterben, så att säga. Och hur jag än tänkte, så blev det fel. Och delar till ihopskruvningen fattades. Vad dåligt! Och vad jag saknade någon att få bekräftelse av att det verkligen var fel. Så fick jag bestämma det själv. I morgon ska jag ringa till affären. Jag får användning av mitt självstöd här.
Hammocken är symbolvärdet på att både vara lat och disciplinerad. Där skulle jag ligga och läsa hela sommaren, var min tanke. Och där skulle mitt lilla barnbarn gunga. Nu får jag tänka om, så att inte besvikelsen tar över.
Idag är en ny dag. Jag får se vad jag hittar på. Om jag är lat eller disciplinerad. Jag behöver dem bägge!

Beslut: Startar en drömgrupp.

Jag har idag beslutat mig för att starta en drömgrupp, en kurs för drömarbete på gestaltterapeutisk grund. Bara tanken på det känns jättespännande och nu sitter jag och spånar vad den kursen i drömarbete kan innehålla. Och så bestämmer jag ett startdatum.

30 augusti hemma hos mig. Ca 3 timmar per gång. 600 kronor för fem gånger. Jag leder den. 4-5 deltagare känns lagom många.

Wow! Jag ska starta en drömgrupp! Beslutet känns enkelt. Och kul! Och spännande! Och jag ska nog klara av det. Jag har det i mig. Beslutsamheten och viljan. Kunskaperna och utmaningsbehovet. Och jag vill. Viljan sitter inte ute i skogen här inte. Nix! Jag har den i mig! Tjoho! Nu finns ingen återvändo. Bara att vänta på intresserade deltagare nu…

Gestaltterapeutiskt drömarbete.

Jag är i Fredensborg i Danmark på utbildning. Den här gången handlar det om drömarbete på gestaltsätt. Det är hur spännande som helst. Jag har inte gjort så här förut. Det är som ett hantverk att lära sig och att öva sig i. Det är också mycket kraftfullt, kan vi som varit klienter idag intyga. Ingen av oss kände på sig vad som skulle hända eller hur det skulle gå till. I morgon fortsätter vi att öva oss. Och nu i natt vill vi alla drömma något nytt och spännande. Att säga God Natt får en ny innebörd hädanefter.

Ett fint citat.

“Every morning when I wake up, I dedicate myself to helping others to find peace of mind. Then, when I meet people, I think of them as long term friends; I don’t regard others as strangers.”

Dalai Lama

Kan jag möta andra så? Ibland. Något att sträva efter alltså. Jag uppskattar att bli mött så själv.
Och när jag läser citatet igen, tänker jag att jag varje dag också vill hjälpa mig själv till fred i sinnet. Att ge sig själv frid är faktiskt också viktigt. Självstöd. Balans. Att göra klart det oavslutade. Att öppna säcken med det gömda och inte alls glömda och låta det mörka, svåra komma fram i ljuset.
Och det tar tid, längre tid än jag någonsin trodde. Jag är utan återvändo. Bara en väg finns. Framåt. Ut med det hela. Öppna sinnet och våga göra på ett annat sätt. Att säga som det är. Att våga ta ett litet steg fram – är också ett mål, i alla fall i mitt liv.