Nu har jag skrivit dagbok i tre månader och jag har oftast inga svårigheter att komma på vad jag ska skriva om. Det bara flyter på. Jag ägnar en hel del tid till att formulera mig så att jag blir nöjd, att hitta de rätta orden och att inte upprepa uttryck för ofta. Stavningen är viktig. Och stilen. Jag är pedant med mina egna texter. Jag avskyr när jag missat något i stavningen. Ibland önskar jag att kunde strunta i det. Men nej, jag är där och ändrar.
Idag på text-tv såg jag att någon skrivit om öresundstågen från Karlskrona, ”tågena”. Det ser illa ut i mina ögon. Jag är säkert både känslig i läsögonen och yrkesskadad. På Biltema sålde de´”bilmug” för 29 kr. Ibland är det bara roliga missar. På Bauhaus sålde de en ”arbetsbank” förut
Jag kan säkert vara en pest för folk, eftersom jag gärna påpekar felen. Jag har den uppfattningen att ska texten finnas så att andra kan se den, då är det fint om det är rättstavat och med hyfsad meningsbyggnad. Vad kan annars föräldrar och elever tro om oss lärare annars? Att vi inte kan stava? Va? Tja, jag medger att det finns värre saker som inte ska förekomma i skolan, som ändå finns. Och det finns viktigare saker att bry sig om än stavning. Och hellre stava fel än att inte skriva alls! Såklart! Och så här tänker jag! Även solen har sina fläckar, som Leif brukar säga.
Jag korrekturläser gärna texter. Skulle jag byta jobb, skulle det bli till inläsare av böcker och korrekturläsning. Kanske skulle översättare vara något för mig?
Vad var det nu jag började med? Idétorka? Det har jag då inte än!