Vårkänslor
Olyckligheten hållandes mig,
mer än kärlekens värmande hand,
mer än vännernas.
Omsorg ekar tomt i ensamheten. Eller skriker:
”Glöm själv och självkärlek!
Finns kanske för den som har,
den som äger mer än ödsligheten.”

Många, långa år trycker ner, trampar ner,
pressar, ger inte upp, fröar av sig
med hopp och kropp ner, mot jorden.
Vem ser det komplicerade kretsloppet
som hela tiden sker?

Ett frö i tiden.
Ett ogräs, en blomma,
ett krävande frö, som vill upp.
”Herregud, sluta klaga!
Gör det du är satt till!
Gro för fan! Väx!
Snart är det vår.”