Gott Nytt År 2021.

beskrivning

Jag vet inte om det är någon mening med att önska ett gott nytt år igen. Vi gjorde ju det förra året och se vad det blev av det… Eller kunde det ha blivit värre utan den önskningen? Det vet ingen.
Visst finns det sånt som blir bättre, absolut.
– Ny president i USA tar över 20 januari.
– Covid-19-vaccin kommer till alla. Förhoppningsvis kommer det ta slut på smittspridningen sen.
Dessutom:
– Mamma fyller 90 år i februari.
– Jag går i pension till sommaren. Inte längre om tre, eller om två, eller nästa år, utan det här året 2021.
Men sen finns den här känslan av att allt kan gå fel i alla fall. Inget går att ta för givet, som de här gamla buddhistiska raderna säger:

“Bland de många levande väsen, som syns om morgonen
är det någon, som inte är till att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen, som syns om eftermiddagen
är det någon, som inte är till att finna nästa morgon.”

Det har varit ett riktigt sorgeår 2020 för så många.
För Anders och Peter och alla andra som dog av covid-19 och dess följdsjukdomar är det försent med vaccinet. De kommer inte tillbaka. De kunde väl ha fått leva längre. Så meningslöst att behöva dö så tidigt. Anders var bara 64 år och Peter var bara 56 år. De fanns nyss och nu är de borta. De är saknade av många.

Jag är tacksam för att jag lever. Oron för att bli sjuk igen kommer alltid att finnas med mig. Men sådana är livsvillkoren också. Vad som helst kan hända.
Livet lovar en ingenting. Vi föds och vi dör. Däremellan lever vi på våra bästa sätt.

Jag har tak över huvudet och tillräckligt med mat. Jag har möjligheter att leva ett rikt inre liv och göra det jag vill, för att känna mening. Jag är, trots det, inte alltid lycklig. Men det vore förmätet av mig att alltid vilja vara lycklig. Kanske en skärv av kärlek skulle skänka mig mer kontakt och närhet. Eller inte. Det blir som det blir år 2021.

Gott Nytt År till er alla som läser det här. Också till de som inte läser det.
Vi kan göra det vi kan, för att hjälpa varandra genom sorgerna. Vi kan också hjälpa varandra att lätta på bördorna. Vi kan le mot barnen. Ge dem hopp om ett bättre år, en bättre värld. Vi kan göra vårt bästa i alla fall med att bli bättre människor och göra världen bättre.

Till sist ett par dikter av Rumi, som på sitt sätt kan ge tröst och stöd, när jag behöver. Kanske också till dig. De är tolkade till danska av Folmer Blume Leide och sedan översatta till svenska av mig.

beskrivning

Mitt hjärta är så litet
att det nästan är osynligt.
Hur kan du lägga
så stora sorger i det?
“Se,” svarade Han,
“dina ögon är ännu mindre
och ändå ser du världen
genom dem.”

beskrivning

Jag är lycklig i kväll,
förenad med Gud.
Fri från separationens smärta
virvlar och dansar jag med min Älskade.
Jag säger till mitt hjärta: Låt bli att bekymra dig,
jag har kastat bort nyckeln till morgondagen.

beskrivning

beskrivning

Snart.

Så är det annandag jul. Och jag längtar efter en annan dag. En, då jag är fri att göra vad jag vill och när jag vill. Och jag skulle vara helt frisk och kry och kunna göra allt jag ville. Hade slutat medicinera och håret skulle bli tjockare igen, en flärdfull önskning, jag vet. Och jag hade nått min målvikt och magen skulle vara plattare igen. Oj, när jag önskar kan jag väl lika gärna ta i, eller hur! Skulle jag vilja vara trettiofem igen med? Nej, där går gränsen. Sextiofyra är det jag är. Jag behöver anpassa mitt liv efter åldern bara. Jag har inte tid att börja om med vissa saker, som tar tid och energi.

Snart når jag gränsen till mitt sista år som anställd. Slutar i juni 2021. Säger upp mig, efter 47 år som lönearbetare. Efter 44 år i skolan är det dags att tänka bara på mig. Jag känner glädjen spritta redan nu. Och lite något annat. Något, som undrar om det verkligen är dags. Har jag verkligen gjort allt jag kunnat för barnen i skolan? Jaaaaaa. Jag är klar, även om plikten undrar.

beskrivning

Jag började på Farsta sjukhus när jag var sjutton år, efter jag slutade på gymnasiet. Det var ett lärorikt år. Jag var gift med. Sen till Åhléns centrallager. Och sen halkade jag in som musiklärarvikarie i skolan och resten är historia. Fil kand i specialpedagogik, talpedagog, specialpedagog, lågstadielärare, lekarbetspedagog. Men allt går inte att förena i ett jobb. Har jobbat mest som speciallärare. Jag har fått sprida ut lärdomarna och arbeta i perioder med det hela. Synd att jag inte kunde forskat något, det hade jag velat. Om barns skrivande och förmåga att forma bokstäver. Önskar jag skrivit klart boken om hur man lär barn skriva vackert. Den har jag inte gjort klart. Önskar jag kunde ha lärt ut det till andra mer. Men nu är det slut på skolarbetet. Så är det bara. Mina sista år blev inte som jag velat, för jag blev sjuk och fick cancer. Det var oväntat. Men så är det ju med sjukdomar. Inte väntar man på dem. Jag blev en av de nionde. Och en av tre.

Och nu är det mindre än ett halvår kvar till pensionen. Jag hör inte till de som jobbar längre än till sextiofem. Men mindre. Att hålla ut ett år till, till nästa jul är ohållbart. Kroppen säger nej. Mitt huvud protesterar. Varenda cell säger: ta vara på tiden du har kvar nu. Hur länge den nu blir. En del av mig säger: ÖVERLEV den här tiden som är kvar. Överlev coronan.

Och vad vill jag då göra? Jag har mina drömmar, även om en nybliven dröm redan spruckit. Jag har åren emot mig för att få köpa hus i Danmark. Men jag behöver kanske inte ge upp den helt. Kommer ändå resa dit och bo mer där i framtiden, som jag redan tänkt. Men jag hade verkligen velat äga det här huset. Det växte in i mig. Besvikelsen var stor.

beskrivning

Jag kommer släktforska vidare, både i Sverige, Tyskland och USA. Tänk om jag hittar dna-spår i Danmark? Det skulle vara toppen. En del av mig är ju dansk… även utan dna.
Kommer jag spela in de sju sångerna som är klara att sjungas in? Hoppas det.
Jag kommer kunna stanna kvar så länge jag vill där jag är. Inte behöva resa hem till skolan, där terminerna styr var jag är. Det blir nog den största av alla friheter jag har framför mig att njuta av. Att jag följer min egen agenda, min egen kalender, min egen vilja. Stannar kvar i skogen, i trädgården, på älven, så länge det ger mening.

Nu har jag mitt sista jullov. Sen blir det min sista termin. Mitt sista sportlov. Sista påsklov. Mina sista elever. Allt med det sista. Det är märkligt.
Så att gå över nyårsgränsen är också ett steg på nedräkningsgränsen. Det blir tydligare, skarpare, den tid som är kvar i skolan.
Jag kommer fortsätta att arbeta, som gestaltterapeut, med trädgård, med hus, med det som pockar på. Men det blir jag som bestämmer med Vad. Hur. När. Jag blir min egen chef.
Å, som jag längtar!

beskrivning

God Jul.

beskrivning

Så är det julafton. Det här året har varit långt, extralångt. Och nu är det snart slut. Önskar oss fina dagar av det sista på året.
Håll avstånd. Tvätta händerna ofta. Klia dig inte i ansiktet. Håll ut.
Men kanske blir det än värre. Räkna med det värsta. Ingen vet. Ingen!

GOD JUL! Gläds åt det lilla. Njut av maten, glöggen och värmen inne.
Tids nog blir det bättre.

Livet är inte lätt.

Två dagar före jul. Har inte skrivit något på länge. Har inte haft kraft – ork – energi.
Mitt enda mål i december var att överleva skolan. Jobbet. Närvaron. Coronan. Hålla ut, för elevernas skull. Och det har ett pris; den stora tröttheten. Den kommer som ett brev på posten. Inte kul att öppna det kuvertet. Inte som att få skojsiga födelsedagskort och julkort. Det liknar mest en räkning, ett bankutdrag:
Så mycket har du tagit ut: X.
Så mycket måste du betala tillbaka: XXXXX.

Nu är i alla fall mitt sista jullov äntligen här. Jag har vilat i flera dagar. Sovit länge. Gjort så lite som möjligt. Gått ut på promenader med vänner i det gråa och regniga. Inte heller det så upplyftande alltid. Men idag orkade jag gå i nästan två timmar, halva tiden i regn och med det bästa sällskapet. Hon lurade ut mig på den här lååååånga promenaden. Tänk om jag hade vetat det innan. Tur jag inte visste. Kära vän, tack!

beskrivning

Det blir ingen gran hemma i år. Orkar man inte, så orkar man inte. Går inte att sträcka ut mig mer nu. Då går jag av. Synd att det är sånt fint som jag inte orkar. Inte heller alltid laga mat. Jag gör det enkla. Bara att känna av vad som är möjligt och göra det och ändå vara nöjd med det. Det är jag också. Har pyntat till advent. Har tänt ljus en stund varje söndag. Har firat födelsedag. Har handlat det mesta. Undviker affärer. Har inte handlat julklappar mer än till barnbarnen. Klart de måste få en julklapp av tomtefarmor. Det är en glädje jag vill unna mig.

Så har jag gjort pepparkaksdegen. Får se om den blir bättre än förra året. Pepparkakorna blev riktigt skruttiga då. Lyssnade på Koppången med Sonja Aldén medan jag gjorde degen. Och jag blir så berörd. Önskar så mycket som inte går att få. Tänker på kära och älskade som inte är hos mig mer. Jag blev inte klar. Inte mätt. Inte än. Kanske aldrig.
❤ ❤ ❤

beskrivning

Jag har mina sår av en gammal olycklig kärlek som gör ont fortfarande till tider. Den verkar inte gå över ens med tiden. En annan vän dog i somras av covid-19. Och jag fick inte lov att köpa huset i Danmark. Min anknytning till landet var inte tillräcklig… tyckte de. Jag tyckte att den räckte mer än nog. Men det var inte jag som bestämde det. Får se till att vara där mer och längre tider i framtiden. I Framtiden, i Friheten, som snart är här. Om Gud vill. Ledsen och besviken blev jag. Svårt att bära sånt. Besvikelser blir inte heller lättare med åren för mig. Önskar jag kunde säga det till andra, att sorger blir lättare med åren. En del kanske, men inte allt. En del blir bara värre. För tiden krymper. Ändligheten är mer påtaglig. Det går inte att leva om sitt liv.
Jag har gjort mina val. Andra har gjort sina val. Och så är det med det. Jag hoppas att smärtan avtar ändå. Att jag får annat att fylla tiden med än längtan till något som inte finns. Att jag någongång blir mätt.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

Av RUMI

Tolkad till danska av dåvarande vän Folmer Blume Leide.
Översatt av mig.
Insjungen och med tillägg av mig. Inte den bästa inspelningen.
Men med den bästa publiken!

Inte heller är jag mätt och klar med julen. Inte än. Den har bara börjat lite, lite. Fint! Jag gillar julen, även om den är en påminnelse om min ensamhet. Om vår ensamhet. Jag är inte ensam om att vara ensam. Vi är många. Och det kan märkligt nog kännas som en tröst.

beskrivning

Att närma sig.

Orden dyker upp i mig en tidig lördagsmorgon, då jag ska koka mitt morgonte.
Att närma sig… orden ger mig olika och känslosamma associationer direkt.
Eftersom jag arbetar i skolan är det viktiga ord, hur jag närmar mig en elev, som har det svårt på något sätt. Eller hur jag vill lära känna nya elever. Att visa att jag finns där och är en snäll och närvarande vuxen, som de i bästa fall kan känna tillit till.
Det kan också vara när jag reser norrut och så fort jag närmar mig och ser Höga Kustenbron, då börjar jag le. Det är kanske en reflexartad reaktion numera, jag har rest över broarna till mitt paradis i Lugnvik i tjugo år nu. Första åren över Sandöbron, sedan över Höga Kustenbron. Men likväl, när jag närmar mig mitt norrländska hem, då finns leendet där i Friheten, Kravlösheten, Naturen, Trädgården, Huset.
I somras var jag ute en stilla morgon, på älven, i min lilla båt. Det var alldeles vindstilla. Båten gled sakta, sakta utmed strandkanten vid resterna av bryggorna och Hallstafabriken. Jag närmade mig näckrosorna där, hade sett på avstånd att det fanns vita näckrosor, de ville jag se närmare på. Kameran fick arbeta och jag tog många bilder. Tiden försvann. Bara näckrosorna i vattnet fanns. Vattnet. Ljuset. Stillheten. När jag var hemma igen såg jag på ett kort med särskilt intresse. Det var som om jag inte hade varit där och tagit det. Men det var det. Att närma sig en näckros. Så kan det också bli, en så fin bild.

beskrivning

Just nu närmar jag mig pensioneringen, räknar ner en dag i taget. Det sista året känns särskilt högtidligt på något sätt. Allt jag gör nu på jobbet, händer för sista gången, sista skolstarten, sista augustimånaden, sista höstterminen, sista julavslutningen och så vidare. Jag närmar mig slutet på min löneanställning. Jag ska säga upp mig nästa år. Det känns verkligen konstigt, efter 47 år i löneanställningar. Jag närmar mig friheten till att bli min egen chef på heltid istället.
Jag tänker på tiden, jag ser det på mina barnbarn, att de ständigt närmar sig nya brytpunkter i livet, att fylla år, att börja i förskolan, ettan, mellanstadiet, högstadiet, börja få sminka sig och sluta skolan. Genom dem minns jag min egen stund som ung. På något sätt närmade jag mig andra. Jag fann vänner som jag delade livet med, en del en kortare tid och en del genom hela livet. Vem är min äldsta vän genom tiderna just nu? kan jag undra. Min syster? Absolut! Och min fröken från lågstadiet! Hon är 92 år. Henne får jag inte närma mig riktigt än. Covid-19 är kvar och säger till oss att hålla avstånd fortfarande. Men lite ute kan vi ses eller prata i telefon.
Att närma sig, efter en lång tid med avstånd, det låter lätt, men kan vara en utmaning. Att våga lita på att vi är smittfria och vanliga igen. Att få kramas, sjunga ihop och prata utan att fundera på avstånd och vindriktning. Att närma sig en annans kropp, få smeka någons kind igen. Att pussas. Att kyssas. Att närma sig. Försiktigt eller med stormsteg. Värme, närhet och kärlek. Så gott det gör oss människor. För vi är människor och inga maskiner.
Men när kärleken närmar sig sitt slut; hur ont det gör. Att vilja närma sig, fast det inte går. När en viktig person inte vill mer. När missförstånd och starka känslor rår. Att känna sig övergiven. Ja, det känner jag till. Det kan kännas som om en del av en själv dör eller försvinner. Avhugget. Att lämna eller bli lämnad, båda kan kännas svåra, men jag tror att bli lämnad är svårast ändå.
Att närma sig ett avslut. Av en viktig relation. Av livet. Hur lite vi vet. Hur svårt det är. Hur hemskt det känns att mista. Att känna på sig, att nu är det inte är lång tid kvar.
Att närma sig slutet, ja det gör jag så med det här. Det gör inte alls ont. För jag har en känsla av att vi kommer ses igen. Därför kan vi lämna vänner och familj och göra våra egna saker, dag efter dag. Vi klarar den korta eller längre separationen, för vi bärs av vetskapen att vi ses igen sen. Det lär vi oss bäst som små, genom trygg anknytning och vissheten om en beständig värld. Tittut! som det står ristat, med stämjärn, av någon, i min trappa i huset i norr. Och nu är det slut för den här gången!

Dana Jergefelt
29 augusti 2020

beskrivning