Livet är inte lätt.

Två dagar före jul. Har inte skrivit något på länge. Har inte haft kraft – ork – energi.
Mitt enda mål i december var att överleva skolan. Jobbet. Närvaron. Coronan. Hålla ut, för elevernas skull. Och det har ett pris; den stora tröttheten. Den kommer som ett brev på posten. Inte kul att öppna det kuvertet. Inte som att få skojsiga födelsedagskort och julkort. Det liknar mest en räkning, ett bankutdrag:
Så mycket har du tagit ut: X.
Så mycket måste du betala tillbaka: XXXXX.

Nu är i alla fall mitt sista jullov äntligen här. Jag har vilat i flera dagar. Sovit länge. Gjort så lite som möjligt. Gått ut på promenader med vänner i det gråa och regniga. Inte heller det så upplyftande alltid. Men idag orkade jag gå i nästan två timmar, halva tiden i regn och med det bästa sällskapet. Hon lurade ut mig på den här lååååånga promenaden. Tänk om jag hade vetat det innan. Tur jag inte visste. Kära vän, tack!

beskrivning

Det blir ingen gran hemma i år. Orkar man inte, så orkar man inte. Går inte att sträcka ut mig mer nu. Då går jag av. Synd att det är sånt fint som jag inte orkar. Inte heller alltid laga mat. Jag gör det enkla. Bara att känna av vad som är möjligt och göra det och ändå vara nöjd med det. Det är jag också. Har pyntat till advent. Har tänt ljus en stund varje söndag. Har firat födelsedag. Har handlat det mesta. Undviker affärer. Har inte handlat julklappar mer än till barnbarnen. Klart de måste få en julklapp av tomtefarmor. Det är en glädje jag vill unna mig.

Så har jag gjort pepparkaksdegen. Får se om den blir bättre än förra året. Pepparkakorna blev riktigt skruttiga då. Lyssnade på Koppången med Sonja Aldén medan jag gjorde degen. Och jag blir så berörd. Önskar så mycket som inte går att få. Tänker på kära och älskade som inte är hos mig mer. Jag blev inte klar. Inte mätt. Inte än. Kanske aldrig.
❤ ❤ ❤

beskrivning

Jag har mina sår av en gammal olycklig kärlek som gör ont fortfarande till tider. Den verkar inte gå över ens med tiden. En annan vän dog i somras av covid-19. Och jag fick inte lov att köpa huset i Danmark. Min anknytning till landet var inte tillräcklig… tyckte de. Jag tyckte att den räckte mer än nog. Men det var inte jag som bestämde det. Får se till att vara där mer och längre tider i framtiden. I Framtiden, i Friheten, som snart är här. Om Gud vill. Ledsen och besviken blev jag. Svårt att bära sånt. Besvikelser blir inte heller lättare med åren för mig. Önskar jag kunde säga det till andra, att sorger blir lättare med åren. En del kanske, men inte allt. En del blir bara värre. För tiden krymper. Ändligheten är mer påtaglig. Det går inte att leva om sitt liv.
Jag har gjort mina val. Andra har gjort sina val. Och så är det med det. Jag hoppas att smärtan avtar ändå. Att jag får annat att fylla tiden med än längtan till något som inte finns. Att jag någongång blir mätt.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

Av RUMI

Tolkad till danska av dåvarande vän Folmer Blume Leide.
Översatt av mig.
Insjungen och med tillägg av mig. Inte den bästa inspelningen.
Men med den bästa publiken!

Inte heller är jag mätt och klar med julen. Inte än. Den har bara börjat lite, lite. Fint! Jag gillar julen, även om den är en påminnelse om min ensamhet. Om vår ensamhet. Jag är inte ensam om att vara ensam. Vi är många. Och det kan märkligt nog kännas som en tröst.

beskrivning

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.