Att närma sig.

Orden dyker upp i mig en tidig lördagsmorgon, då jag ska koka mitt morgonte.
Att närma sig… orden ger mig olika och känslosamma associationer direkt.
Eftersom jag arbetar i skolan är det viktiga ord, hur jag närmar mig en elev, som har det svårt på något sätt. Eller hur jag vill lära känna nya elever. Att visa att jag finns där och är en snäll och närvarande vuxen, som de i bästa fall kan känna tillit till.
Det kan också vara när jag reser norrut och så fort jag närmar mig och ser Höga Kustenbron, då börjar jag le. Det är kanske en reflexartad reaktion numera, jag har rest över broarna till mitt paradis i Lugnvik i tjugo år nu. Första åren över Sandöbron, sedan över Höga Kustenbron. Men likväl, när jag närmar mig mitt norrländska hem, då finns leendet där i Friheten, Kravlösheten, Naturen, Trädgården, Huset.
I somras var jag ute en stilla morgon, på älven, i min lilla båt. Det var alldeles vindstilla. Båten gled sakta, sakta utmed strandkanten vid resterna av bryggorna och Hallstafabriken. Jag närmade mig näckrosorna där, hade sett på avstånd att det fanns vita näckrosor, de ville jag se närmare på. Kameran fick arbeta och jag tog många bilder. Tiden försvann. Bara näckrosorna i vattnet fanns. Vattnet. Ljuset. Stillheten. När jag var hemma igen såg jag på ett kort med särskilt intresse. Det var som om jag inte hade varit där och tagit det. Men det var det. Att närma sig en näckros. Så kan det också bli, en så fin bild.

beskrivning

Just nu närmar jag mig pensioneringen, räknar ner en dag i taget. Det sista året känns särskilt högtidligt på något sätt. Allt jag gör nu på jobbet, händer för sista gången, sista skolstarten, sista augustimånaden, sista höstterminen, sista julavslutningen och så vidare. Jag närmar mig slutet på min löneanställning. Jag ska säga upp mig nästa år. Det känns verkligen konstigt, efter 47 år i löneanställningar. Jag närmar mig friheten till att bli min egen chef på heltid istället.
Jag tänker på tiden, jag ser det på mina barnbarn, att de ständigt närmar sig nya brytpunkter i livet, att fylla år, att börja i förskolan, ettan, mellanstadiet, högstadiet, börja få sminka sig och sluta skolan. Genom dem minns jag min egen stund som ung. På något sätt närmade jag mig andra. Jag fann vänner som jag delade livet med, en del en kortare tid och en del genom hela livet. Vem är min äldsta vän genom tiderna just nu? kan jag undra. Min syster? Absolut! Och min fröken från lågstadiet! Hon är 92 år. Henne får jag inte närma mig riktigt än. Covid-19 är kvar och säger till oss att hålla avstånd fortfarande. Men lite ute kan vi ses eller prata i telefon.
Att närma sig, efter en lång tid med avstånd, det låter lätt, men kan vara en utmaning. Att våga lita på att vi är smittfria och vanliga igen. Att få kramas, sjunga ihop och prata utan att fundera på avstånd och vindriktning. Att närma sig en annans kropp, få smeka någons kind igen. Att pussas. Att kyssas. Att närma sig. Försiktigt eller med stormsteg. Värme, närhet och kärlek. Så gott det gör oss människor. För vi är människor och inga maskiner.
Men när kärleken närmar sig sitt slut; hur ont det gör. Att vilja närma sig, fast det inte går. När en viktig person inte vill mer. När missförstånd och starka känslor rår. Att känna sig övergiven. Ja, det känner jag till. Det kan kännas som om en del av en själv dör eller försvinner. Avhugget. Att lämna eller bli lämnad, båda kan kännas svåra, men jag tror att bli lämnad är svårast ändå.
Att närma sig ett avslut. Av en viktig relation. Av livet. Hur lite vi vet. Hur svårt det är. Hur hemskt det känns att mista. Att känna på sig, att nu är det inte är lång tid kvar.
Att närma sig slutet, ja det gör jag så med det här. Det gör inte alls ont. För jag har en känsla av att vi kommer ses igen. Därför kan vi lämna vänner och familj och göra våra egna saker, dag efter dag. Vi klarar den korta eller längre separationen, för vi bärs av vetskapen att vi ses igen sen. Det lär vi oss bäst som små, genom trygg anknytning och vissheten om en beständig värld. Tittut! som det står ristat, med stämjärn, av någon, i min trappa i huset i norr. Och nu är det slut för den här gången!

Dana Jergefelt
29 augusti 2020

beskrivning

2 svar på ”Att närma sig.

  1. Så fint och tänkvärt du skriver. Ja, det finns mycket att tänja kring att närma sig. Du har kommit till att ha bestämt dig att närma dig din ledighet från att ha varit anställd läääänge. Nu närmar sig julen – ha det gott.

  2. Tack Kära Betty! Ibland känns tiden lång, ibland kort. Lääääänge är verkligen läääänge. Ha det bra i julen du med!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.