Hur går jag ner i vikt?

Ja, det undrar en del. Jag har varit med i viktväktarna för 20 år sedan och gick ner 14 kg då. Sen gick jag upp flera igen under åren som gick. Lite uppåt och lite neråt mellan varven. I somras nådde jag lågvattenmärket. Det mesta jag någonsin vägt. Och nu var det fara för hälsan x mycket.
Sommaren har alltid varit värsta gå-upp-tiden. Mycket bullar blev det sist och chokladpudding och glass. Orörligheten var stor. Ont överallt.
Så bestämde jag mig i oktober när jag hade haft ont i magen och doktorn hade känt och klämt och konstaterat att jag skulle dra ner på medicinen och hålla upp med mjölk i två månader. Icke, sa Nicke. Jag trodde inte på det alls. Och det visade sig att jag hade annat att bry mig om än påhittad laktoskänslighet. Det som var bra med doktorns felaktiga diagnos, och att se min mage gunga, var att jag fick ändan ur vagnen att förbättra min egen hälsa. Det var en förutsättning för att få det bättre och hjälpa mig själv. Inga mediciner kunde hjälpa mig att få tillbaka någon slags balans i mitt system. Bara min egen insats skulle hjälpa mig, med stöd av andra. Sagt och gjort.
Först slutade jag med ALLT godis och ALLA bullar och bakning. Ingen alkohol heller, men det hade jag slutat med tidigare, så det var inte svårt att ändra på det.
Sen delade jag upp dagen i perioder, i klockslag, en ganska vanlig dag så här:

06 – 12: te / fil och flingor, nötter och russin / en frukt / te
12 – 18: gröt / en frukt / vitkålssallad med apelsin och russin / pasta med skinksås / vatten
18 – 20: te och två skorpor med smör på eller honung / ett glas saft / eller ibland nötter och dadlar

Inom dessa tre perioder kan jag äta ganska likt som jag gjorde innan, utan att räkna varken kalorier eller mängd. Hårt bröd ok. Mjukt bröd så lite som möjligt. Men ibland bara måste jag äta rostat bröd. Plus mer grönsaker, frukt och vatten, inte överdrivet mycket vatten eftersom jag inte gillar det så där jättemycket. Helst med citron i. Eller min hemlagade saft.

Eftersom jag tycker om att skriva, skrev jag upp morgonvikten alla dagar. Det är roligt att se vikten sjunka. Det är som en belöning. Siffrorna ljuger inte.
Dessutom fick jag hjälp på rehabgymmet att börja träna upp denna kropp i vila. Jag som aldrig tränat på gym, utom en period i artrosskola. Nu fick jag gå den igen och sedan ha egenträning där två gånger i veckan. Utan den vet jag inte hur jag skulle klarat det här. Jag har ett stort fokus på kroppen och på att ta hand om den nu. Både i det yttre och det inre.
Plötslig förstod jag mer om hur allt hänger ihop. Som ett inre ekosystem som jag behöver sköta om. Kroppen tar hand om mig så jag kan gå runt i världen. Då får jag ta hand om den, så den kan gå runt inuti.

Nej, jag har ingen träningspersonlighet. Det hade underlättat helt säkert.
Nej, jag är ingen matlagningsmänniska heller. Jag vill dock äta ekologiskt i största möjliga mån. Jag lagar den maten som jag gillar, utan krusiduller, enkelt och gott. Jag har ingen särskild mängd som jag får äta. Jag äter tills jag känner mig nöjd. En lång period under hösten, saknade jag förmåga att laga mat, då blev det färdiglagat från frysdisken istället, det gick det med.
Jo, jag har ätit tårta nångång och en god kaka på café. Det går bra, fast sällan.
Och nej, så lite som möjligt att äta på kvällen. Bara så jag står ut. Det är en mysfaktor att äta på kvällen. Men inte bra för magen.

Nu har jag gått ner 15 kg sedan augusti. Är på bmi 28,3 tror jag. Ska ner tre kilo till, till bmi 27. Sen får jag se. Jag behöver ha en realistisk målvikt. Jag ska kunna hålla den sen. Ha vikten under kontroll. Det är nog mitt bästa ord. Kontroll. Om jag tappar kontrollen går jag av banan. Och det vill jag inte.
Och jag går inte ner i vikt för att jag är fåfäng, ska attrahera någon, eller ska se ut som en fotomodell eller något sånt. Nej, jag vill bara ha den bästa hälsan jag kan ha nu, efter några år av olika hälsoprövningar. Jag vill sköta om mig själv bättre igen. Ta hand om mig. Mitt självstöd har kickat igång och jag följer med. Nedåt, nedåt. Nu börjar jag kunna se det.
Jag har ett par mantran med: “JUST DO IT!” står det på min träningströja och “Det här är bra för dig Dana” som en kär vän sa till mig ofta.

Jag klandrar mig inte för att jag tappade kontrollen. Det tjänar inget till. Nu rosar jag mig istället för att jag faktiskt kunde återta kontrollen. Det är en härlig känsla. Att vara mätt. Att känna mig stolt. Att vara nöjd. För min egen skull. För min egen kropps skull. För att ära min kropp bättre än jag gjort.

Nej, jag lägger inte ut bilder på mat jag lagat, har ingen matblogg.
Nej, jag lägger inte ut bilder på hur jag ser ut före och efter. Helt ointressant.
Nej, jag ångrar mig inte när jag går förbi smaskigt godis och glass i affären. Jag får vara ståndaktig bara och säga nej till mig själv. Jag klarar det nu.

beskrivning