Det finns mycket jag förstår och kan och gillar. Men en del saker kan jag bara inte förstå. Det går inte in. Känslorna är överväldigande. Det blir stopp i systemet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller vara arg eller vad.
Oförståeligt är bästa ordet.

Att jag bara ska arbeta i skolan i 10 månader och fem dagar till är en sån sak till exempel.
Hur ska jag få in det i systemet? Att varje dag blir den sista. Året tar slut. Nedräkning.
Jag har arbetat i skolan i 43 år. Mitt sista år blir det fyrtiofjärde året som anställd där. Det blir liksom ett bokslut av det hela. Att göra bokslut. Att samla ihop allt och lämna. Det väcker känslor, ja, mest sorg, just nu. Det har med separationer att göra. En del är självvalda. En del inte. Båda sorter kan vara svåra. Och jag har själv valt mitt slutdatum i skolan, för jag kan inte uthärda mer än en till höst. Höstarna är värst tror jag. Och våravslutningarna. Det handlar inte om eleverna. Jag har alltid tyckt, och tycker fortfarande, att barnen är bäst.
I vilka stormar som helst, har barnen alltid varit meningen med mitt skolliv.

JAG SKA BARA ARBETA ETT ÅR TILL I SKOLAN. Jag måste se och smaka på orden, på känslan, på verkligheten. Se dem skrivna. Uttala dem högt. Jag kan inte riktigt tro på det. Så overkligt. När jag var ung trodde jag aldrig att någon kunde bli pensionerad från skolan. Nu vet jag. Och en del kan sluta, andra kan inte. Jag vill vara en som kan sluta. Jag har bara ett liv och jag vill inte vara styrd av skolåret längre. Jag VILL sluta skolan efter… 56 år. Det kan räcka. Jag har gjort mitt, även om jag då ännu inte har nått ända fram till 65-årsdagen. Lyckliga äro de som fyller år tidigt på året. Olyckliga äro de som fyller år sent på året, som jag gör. Vi får jobba längre än andra som är födda under första halvåret. Jag kan också ha ett uns av avundsjuka över de som klarar att jobba några år till, för de är friska och orkar och får en högre pension då. Det gör inte jag. Jag är inte helt frisk och jag orkar inte längre som förr. Jag får det jag får i pension.
Jag har massor av erfarenheter. Kunskaper. Sånt som ingen vet, bara jag.
Musiklärarvikarie, elevassistent, lärarvikarie, svenskalärare för finska barn, lågstadielärare, lekarbetspedagog, specialpedagog, talpedagog, förstelärare i specialpedagogik. Fast det sista har jag inte klarat av att utveckla mig i, för jag blev sjuk och hade inte den ambitionen sen. Jag kan märka att jag inte är i samma fas som många av mina kollegor. Och så får det vara, jag har varit Där, nu är jag Här.
Att arbeta som talpedagog var roligast, att tillhöra ett skrå, att hela tiden lära sig mer om barn och tal- och språkutveckling. Konstigt nog finns inte den yrkesgruppen kvar längre. Jag tillhör en av de sista.
Att vara en av de sista… jag är också en av de sista lågstadielärarna.

Jag kan inte förstå att jag ska få vara fri att göra det jag vill. Sova hur länge jag vill. Resa hem från landet en måndag mitt i terminen, bara för att jag kan. Stanna så länge jag vill och resa hit och dit bäst andan faller på. Overkligheten finns här med. Och osäkerheten. Kommer jag få hinna leva som pensionär och göra allt jag vill? Det vet bara Gud.
Att vara FRI. Kravlöst fri. Vilken stor glädje det kan bli.
Känslorna krockar med varandra. Sorgen – va? är det redan slut? Glädjen – tjoho, äntligen! Osäkerheten – kommer jag hinna dit? Och att lämna mina skolsaker där de hör hemma? En process, som jag har påbörjat. Det är inte helt enkelt och lätt det heller.
Nu är det sista sommarlovet. Den sista med ett slut i form av en skolstart. Nästa sommar blir varken sommarlov eller semester, det blir helt enkelt bara sommar! Min egen sommar. Då jag kan skörda i min trädgård i mer lugn och ro. Då jag kan hinna plocka både blåbär och lingon och varför inte också hjortron? Kanske se mitt nyplanterade plommonträd få mogna plommon.

Framtiden är som ett blankt kort, en vit duk, som kan fyllas med färger och upplevelser.
En dörr stängs och en annan öppnas. Dörren till friheten finns där – vad det nu blir.

Gestaltterapeut vill jag däremot fortsätta att vara ett tag till.

Oj, det är en ära att bli läst i hela världen, från Kina, till USA, till Sverige. Undrar vilka ni är? Det vet bara ni.
Och jag, vad vet jag? Att det är sommartider nu. Semester i härligt många veckor framöver. Har inga större planer, har egentligen bara en. Att vara i mitt eget slott, i min egen törnrosaträdgård, där prinsessan sov i hundra år och blev väckt av en prins som kysste henne. Fast jag är en avdankad drottning egentligen. Regina. Och kungar finns det inte många kvar. Ingen Rex. Tror inte jag blir kysst igen. Jag kysser nog inte heller någon mer. Det är ok. Bara lite sorgligt. Pussar kan gå an. Vänner kan pussas. Fast inte nu i covid-19-tider.

Jaja… planer. En plan. Vara här där jag är. Skaffa en motionscykel. Skaffa en vanlig cykel, saknar en här. Fick inte plats med den jag har i bilen. Där var alldeles för många blommor. Behöver nog minska bagaget, både i bilen och i livet. Som viktnedgången. Som att rensa ut i lådor och skåp. Ge bort, sälja, slänga. Laga det som är trasigt, både i relationer och saker. Återanvända.

Laga det som är trasigt… jo, det gör jag. Jag syr ett par stygn om det är hål i en tröja eller klänning. Vill vara rädd om det jag har. Men relationer? Önskar de kunde lagas med ett par stygn med. Lite ärrigt blir det som minne. Men ändå. Vore det inte skönast att känna frid i hjärtat den dag eller natt som vi lämnar den här tillvaron för att gå till Evigheten? Jag tror det. Som att hela ett sår. Varför var vi inte bättre på att förstå, tycka om och älska varandra? För att vi har våra sårbarheter. Känsligheter. Ömmande av det förflutnas skuggor. Jaja… suck!

Jag påminns om en dikt jag skrev för länge sen. Om att kunna se nyanser i livet. Inte bara det svarta och trista. Jag får erkänna att jag har lättare att se det mörka än det ljusa. Utom ibland, då en vän skriver ”Glag midsommar” – då kan jag skratta fullt ut. Visst är det märkligt. När det väntade blir till det oväntade. Som ingen annan skulle skratta åt.

Nu är i alla fall det här skrivet. Juni. Ett år kvar att arbeta om det går som jag planerat. Om det går att planera. Gud skrattar. Jag planerar ändå. Jag vill gärna att Gud är glad! Det finns så mycket annat elände att vara ledsen och arg för. Så minsta skratt är gott.
Så här är dikten, publicerad 2009 i min diktbok ”Från ett hjärta till ett annat”. Men ute är det sommar. Skönt det. Tids nog blir det höst. Imorgon har sommarsolståndet varit. Det är idag.

GRÅ NYANSER

Bakom den grå gardinen
av mulen himmel och höstvinterdis
finns ett ljus.
Jag vet det.
Hur skulle annars det grå synas?

I nyanser av grått syns världens ljus
mellan mörkaste mörka och ljusaste ljusa.
Jag vandrar ständigt mellan det svarta och vita
och stannar upp ibland,
ser hur vattendroppar speglar världen inuti sitt eget universum
och faller ner när världen blir för tung att bära.
Jag känner kylan i kontakt med min hud,
och vinden blåser i mitt hår.
Det finns mycket att se i det grå
i vanliga höstvinterdagar.

bcd
2008-12-07