Jag lyssnar på mina gamla stenkakor ibland, från tider som flytt och med människor som inte finns mer. Här är en refräng från en skiva i högen.
Klicka här och lyssna, tyvärr inte i ett nytt fönster:
Lys Assia: Das gibt’s nur einmal.

Das gibt’s nur einmal das kommt nicht wieder.
Das ist zu schön um wahr zu sein!
So wie ein Wunder fällt auf uns nieder
vom Paradies ein goldner Schein!
Das gibt’s nur einmal das kommt nie wieder
das ist vielleicht nur Träumerei!
Das kann das Leben nur einmal geben
vielleicht ist’s morgen schon vorbei!
Das kann das Leben nur einmal geben
denn jeder Frühling hat nur einen Mai!

ungefärlig betydelse med hjälp av Googles översättningshjälp:
Det är bara en gång som inte kommer tillbaka.
Det här är för bra för att vara sant!
Precis som ett mirakel faller ner på oss
av paradiset en gyllene glöd!
Det är bara en gång som inte kommer tillbaka
som kanske bara drömmar.
Detta kan ge livet en gång
kanske är morgondagen redan över!
Detta kan ge livet en gång
eftersom var och en bara har en vår i maj!

Lev i nuet! Dagen kommer inte tillbaka! Året 2013 har gått. Det nya året är kanske redan förbi i drömmen. Gott Nytt Nu. Eller Gott nytt Whatever…

Högg min egen gran idag och tog in den i stugan. Myskväll i huset, med granens ljus och glitter, kaminens eld och tv med fin musik. Skinkan är griljerad och god. Saffranslängden smaskig och gott att dricka till.
Adventsstjärnan lyser i takfönstret och rummen håller på att värmas upp. Adventsljusstakar och julpynt har fått komma fram ur sina gömmor. Det är jul. Idag med.

Ekorren vill också ha nötter, inte bara talgoxarna… Mums!
Och mums är också pepparkakorna jag bakade. Lite skoj får jag ju ha med kakorna. Längtan efter en gubbe finns emellanåt, men det får jag se mig i stjärnorna efter… Julmusik, julmat och ljus är goda påminnare om vad helgen kan betyda in i hjärtat. Utan gran och skinka är det inte riktig jul än. Men kanske i morgon. Får se vad som stundar då. God Jul!

Jag målade den här i måndags. På tisdagen när jag åkte till jobbet, lyste fullmånen precis så här över grantopparna.
Det bor en konstnär i oss alla. Precis som det finns en sångfågel i alla med.

Igår var det äntligen slut på terminen och ett välförtjänt jullov väntar nu.
Det är alltid lika roligt att få presenter som tack och adjö. Jag vet att många kommer sakna mig på skolan och några från min gamla arbetsplats med. I fantasin kunde jag drömma om att få min svarta gitarr som avskedspresent därifrån, men sånt händer ju inte. Gitarren står i ett hörn av mitt gamla arbetsrum och är ospelad, oanvänd. Hoppas den kommer i någons goda händer i framtiden. Och jag köper mig en egen skolgitarr. Så får det bli. En svart. Det har jag råd med.
Det är svårt att lämna människor jag tycker om och svårt att lämna saker jag tycker om med. Det är därför jag investerar i egna saker som jag tar med mig när jag byter jobb. Så slipper jag börja om från början varje gång med att samla favoritspel och andra saker. Och pussel har jag köpt massor från loppisar. Och leksakerna till lekarbetet står hemma och leks lite när barnbarnen är här. Och mina barns gamla böcker får ta svängar till skolan då och då. Huvudsaken är att sakerna används och kommer till nytta. Precis som jag då!
Jag ska börja på ett nytt jobb i januari. Hoppas det blir bra. Jag kommer fortsätta jobba med elever med svårigheter och diagnoser av olika slag. Och jag kommer jobba deltid. En semesteranställning. När hände det sist? När jag jobbade på Åhléns centrallager för hundra år sedan? Att bara vara kreativ under arbetstid blir en ny erfarenhet. Att vara ledig, säger fri, när jag är hemma likaså. Det har aldrig hänt under min långa skolkarriär. Kanske är det nyttigt att släppa tankarna på jobbet hemma. Koppla av. Göra annat. Håll tummarna för att jag klarar det.
Idag är jag hemma och låter julen vara. Städar och plockar. Tvättar och diskar. Bara vara. Njuter av tiden som är. Städar ut skolväskan. Har en sak kvar att göra. Det får ligga och mogna. Sen är jag fri. Ett helt jullov!

Orden som en kollega lämnade till mig värmer i regndiset:
”Tack för att jag har fått arbeta nära dig den här terminen. Jag har lärt mig så mycket av ditt tålamod, din tydliga struktur och din stora klokskap. Jag kommer verkligen sakna dig Dana, och din närvaro i rummet. Skolan mister en kompetent pedagog. Jag mister en fin kollega. Önskar dig all lycka och styrka inför nya äventyr. KRAM”

Tack detsamma kära vän. Utan dig hade jag inte klarat mitt uppdrag. Vi behöver varandra i skolan. Till stöd och uppmuntran, skratt och gråt. Hoppas vi ses igen!

Dagarna går och snart är terminen slut. Mitt uppdrag är också slut på skolan då. Med friskt mod går jag ut i världen för att söka mig nya jaktmarker, eller vad det nu kan heta. En dörr stängs. Öppnas en annan då? Det vet jag inte än. Jag är lugn och trygg i mig själv och vet att jag klarar mig fint ändå. Jag drar igång min terapifirma på allvar och gläder mig åt att jag har nått mitt mål till slut, jag är gestaltterapeut! Vem säger att vägen är viktigast? Nej, jag tror ju att målet är viktigast. Sen kommer nya mål att uppnå. Det är i alla fall min drivkraft, att nå dit jag vill. Jag har siktat mot stjärnorna och tja… jag har faktiskt varit där.
Det finns ett uttryck, ett idiom: ”Be careful what you wish for; you may recieve it.”
Vad viktigt det är att längta rätt. Att önska sig rätt saker. Att tänka tanken klart. För önskningar kan ge konsekvenser som är oöverskådliga och oförutsägbara inför framtiden.
Jag har verkligen levt mina drömmar ibland och längtat och har också fått ta konsekvenserna av det. Att ta konsekvenserna är att ta ansvar.
Jag ska akta mig för att drömma stort om framtiden. Att drömma är att inte vara i världen och verkligheten alltid. Kanske kan jag leka med en tanke hit eller dit, men släppa taget om den innan den biter sig fast i mig. Att leva här och nu är inte så dumt det heller. Nå, drömma om julen kan jag göra. Och att längta till mitt hus i norr. Hoppas taket ligger kvar på huset och att träden står kvar. Det har ju stormat nyss. Jag måste dit snart. Längtar, tänker, önskar…

Mina tankar om det här är inte färdigtänkta. Jag åtekommer kanske senare med mer om drömmen, den innersta längtan, önskningarna och tankarna.

When you wish upon a star
Makes no difference who you are
Anything your heart desires
Will come to you

If your heart is in your dream
No request is to extreme
When you wish upon a star
As dreamers do

Fate is kind
She brings to those who love
The sweet fulfillment of their secret longing

Like a bolt out of the blue
Suddenly it comes in view
When you wish upon a star
Your dreams come true

When a star is born
They possess a gift or two
One of them is this:
They have the power
to make a wish come true

Text: Ned Washington Musik: Leigh Harline

Idag fyller jag 57 år. Låter konstigt och är ok. Jag har levt största delen av mitt liv, helt klart så. En stund till är kvar. Vad är egentligen en ålder? Inuti har jag alla mina åldrar ändå kvar.
Utanför mitt fönster kommer småfåglarna och vill ha mat. Det är den kallaste morgonen hittills denna vintern, som nyss har börjat, -7 Cº.
Jag har ställt en liten fågelmatare i trä på fönsterbrädan och bundit fast den. Undrar hur min enbente talgoxhona har det. Hon har inte synts till på några dagar. Jag saknar henne. Min och min förresten. Hon är sin egen, precis som jag. Vad är livet egentligen? Först fästa sig vid någon. Sedan skiljas. Liv och död. Glädje och sorg. Och leva däremellan polariteterna. Vad spelar det för roll om det är en människa, en katt eller en liten enbent fågel jag fäst mig vid?
Jag ska göra en tårta. Planera maten. Fixa med plåtarna. Bakade lussebullar igår kväll. Ska tänka mig för nästa gång innan jag gör en hel omgång. Bättre att dela upp och baka fler gånger. Och inte ta fel smörpapper, som jag gjorde på en plåt. Och inte använda creme fraiche istället för kesella. Utifall att det nu blev skillnad. Nå, det är av misstagen jag lär mig. Och att prova nytt är aldrig fel.
Bada. Göra tårtan. Läsa ur Trollvinter och dricka mera te. Så kan jag starta födelsedagen.

Äntligen rullar dagarna på med kurs mot jullovet och sen tar resan upp till Norrland vid på juldagen. Nikolaus delar ut sina presenter idag. Godis i stöveln till den som varit snäll och ris till den som varit dum. Svart eller vitt. Inget däremellan. Eller ris i ena stöveln och godis i den andra. En möjlig kompromiss. Jag får dock inga fler nikolausdagar i mitt liv. Bara barnen får.
I helgen ska jag röja upp lite, diska, dammsuga och förbereda födelsedagen på söndag. Min egen dag. Som jag delar med alla andra som fyller år samma dag. Inga andra. I så fall går jag. Fast det är svårt att gå hemifrån.
Födelsedagen är verkligen en öm punkt i tillvaron. Jag har alltid längtat efter att vara en egen person, en egen individ, in divid. Odelbar. Hel. Jag blir istället liten och delad, om och om igen. Inte ens i Danmark förra året fick jag ha min dag för mig själv. Å vad jag önskade att jag hade flytt fältet och varit med mig själv i lugn och ro, på min magiska födelsedag, som inte blev ett dugg magisk. Det finns nog inga såna dagar. Jag skulle gärna vilja tro att det finns såna dagar. Men födelsedagar, de blir som de blir, de också.
I all evighet. Amen.