Min novemberkaktus börjar blomma nu. Den är så vacker med sina vita rosaskimrande blommor, som skjuter ut från knoppen. Tänk att en knopp kan rymma så mycket. Och de avbrutna bladen jag satte i kruka i somras, verkar ha rotat sig. Jag är nöjd!
Stjärnhimmel och lysande måne. Vad mer kan jag önska mig? Att vrida tiden tillbaka? Jo, det också! Tre i ett!
Tillbaka till normaltiden alltså, vad normalt nu är… Sova en timme längre just idag.
Promenerade ner till kiosken i snö och halka, ingen sandning på vägarna här inte! Köpte veckotidningen och glass. Ingen risk att den skulle smälta på vägen tillbaka. Solen hade precis gått ner och färgade himlen och vattnet rosa.
Och månen steg upp över bergen. Jag älskar månen. Undrar vad den står för, för mig. En del av nattens mysterier…
Och efter en härlig fredagsdans tillsammans med Mamma Mia-låtarna från filmen, värmer nu brasan gott till den stilla musiken från Inre harmoni. Inte för att jag når in dit helt. Saknar också. Men jag har det jag har och är tacksam för det.
Här är första snön jag ser i år. Eller är det hagel? Nå, vi står på tröskeln till vintern. Här är också första isen jag ser i vattnet i ett dike. Vackert.
Hoppas hemsidan fungerar som vanligt nu igen. Det var en kod som behövde bytas ut. Och tänk om det gick att uppgradera sig själv så, bara att byta ut en kod. Men så ångrar jag mig mitt i den tanken. Vi är människor, inga maskiner och robotar.
I parken nära där jag bor, var tidigare isbana och cementfabrik. Nu härliga gräsmattor, planteringar och pulkabackar.
Igår var lilla barnbarnet här. Jag hämtar från förskolan och säger att vi kan diska och måla idag. Vi går i vår gemensamma långsamma takt och hittar kastanjeblad som är jättestora. Vi tittar på vattnet i parkdammen. Vi åker karusellen på gården. Gungar.
Favoritsysselsättningen hemma hos mig har varit att leka med vatten och diska. Vill du diska? frågar jag. Nej. Vill du måla? Ja.
Så dukar vi upp allt på bordet, vaxduk, målarfärger, vatten, penslar och papper. Sedan målar vi av hjärtans lust…
Vattenlek
Så härligt att se vattnet fångat i en millisekund. Så snabbt kan inte ett mänskligt öga fånga rörelsen. Tur att det finns kameror. Eller kan ögat se? I alla fall fångades Johan av rörelsen och tog en så fantastisk bild.
Augustisnö
Och som motpol till rörelsen, är här något helt annat. Naturens under. Du ser det du ser. Vad ser du? Ser du samma som jag? Antagligen.
Reagerar du på bilden? Reagerar du på samma sätt som jag? Troligen inte.
Här är fullmånen som lyser, som var den av glas. Jag tycker om att måna mig och yla i fullmånens sken. Månen talar till mig:
-Ta hem mig!
Ja, jag tror det blir så faktiskt!
Britt är en del av 3 x Nordenfelt, utställningen som just nu visas på Galleri 40. Tack för att jag får visa bilden här!
Här är Britts hemsida med mer konst.
Jag var på konstutställning idag. 3 x Nordenfelt på Galleri 40 på Hornsgatan. Jag blev genast gripen av Ulla Nordenfelts bilder, de utstrålade harmoni och vila. Den här akvarellen ställde till det för mig. Ha-begäret vaknade. Jag är där just nu, på vägen som leder… ja, vart?
Tack för att jag fick se den och visa den här.
Jag var på utflykt med en vän i fredags, till strandängarna vid Sandemar. Det är ett paradis på våren med massor av orkideér, gullvivor och annat. Och nu? Vackert vid ån med hösten i träden, vattenblänket och i ögonen.
Vi gick förbi en orm, som ännu inte hittat sin vinterboning. Är det en huggorm? Eller snok? Det är frågan. Svart huggorm, säger flera. Jag tror på dem.
Korna går fritt på strandängarna. Jag är rädd för dem, om de kommer nära, vad gör jag då? Springer? Tur jag har en vän med mig, som kan skrämma iväg dem.
Tallen växer ut i vattnet och de torra grenarna håller upp den. Märkligt. Och så är det i naturen. Naturens under.
Och undrar gör jag! Hur kommer det sig att jag inte är ute varje dag i skogen? Den finns ju där varje dag. Bara att gå till. Eller åka ut till med bilen. Lätt som en plätt…
Hösten är här och alla fina färger lyser på träden. Här är röda blad. Firar hösten med att Gullefjun har fått en egen sida, äntligen! Han har gått utanför staketet igen, till Facebook och hoppas att få många nya vänner där.
Annars händer inte så mycket. Rubriker i DN:
AIK deppar. Höstmys på landet. Mayadrottnings grav uppgrävd. Jordens vackra sång har en mörk baksida. Etiknämnd ska undersökas. Romney gör en pudel.
Ja ja…. det finns mycket att skriva om. Eller inte.
Äntligen har jag fått hem ”Svag doft av skymning” med Peter LeMarc. Hans röst är som balsam för sårade själar. Han skriver sina sånger med både ärlighet och sårbarhet. Jag gillar musiken med. Den är både vilsam och lagom svängig. Jag kan lyssna länge på den här, det känner jag direkt!
På gatan bredvid min, sitter pilfinkarna i flockar i häcken och kvittrar i solen när jag går förbi. Gamla minnen vaknar. De har alltid suttit där och sjungit i solen. Och kommer jag för nära, då kryper de in i buskarna och blir som osynliga där.
Den här bilden är från en solig dag i september. Sedan dess har det väl varit mest grått och regnigt, vad jag kan komma minnas. Långtidsminnet kanske fungerar, men inte korttidsminnet! Håll till godo med det, tills jag minns att skriva något till nästa gång.