Jag var på utflykt med en vän i fredags, till strandängarna vid Sandemar. Det är ett paradis på våren med massor av orkideér, gullvivor och annat. Och nu? Vackert vid ån med hösten i träden, vattenblänket och i ögonen.

Vi gick förbi en orm, som ännu inte hittat sin vinterboning. Är det en huggorm? Eller snok? Det är frågan. Svart huggorm, säger flera. Jag tror på dem.

Korna går fritt på strandängarna. Jag är rädd för dem, om de kommer nära, vad gör jag då? Springer? Tur jag har en vän med mig, som kan skrämma iväg dem.

Tallen växer ut i vattnet och de torra grenarna håller upp den. Märkligt. Och så är det i naturen. Naturens under.
Och undrar gör jag! Hur kommer det sig att jag inte är ute varje dag i skogen? Den finns ju där varje dag. Bara att gå till. Eller åka ut till med bilen. Lätt som en plätt…