Den här har jag hört många gånger, sedan min syster Rebecca gick med i Södra Bergens Balalajor för länge länge sedan. Några gånger har jag kompat på gitarren till den. Det var då. Nu är nu. Hon spelar fortfarande. Jag gör det inte så ofta längre.
Hon sitter i första raden som fyra från vänster. Det är tre som har röda klänningar. Inte de som syns först alltså.
Jag har gått i baklås nu känns det som. Har så mycket att göra, så jag vet inte var jag ska börja. Vill eller ska. Måste eller önskar. Behöver eller är tvungen. Språket är lurigt. Med olika nyanser. Som olika färger, som ger olika tryck och utfall.
Att prata mer positivt är alltid bäst, för hela ens organism. Med språket tänker jag och orden ger hela mig ett tryck eller stöd. Hur är jag bäst stödjande för mig själv idag?
Jag vill mitt bästa.
Ta en sak i taget. Skriv en lista. Gör det som känns mest pockande.
Hur vet jag vad som känns viktigast? Var finns energi? Vad vill jag?
Tvättar. Lätt.
Städa. Nä. Jo, som avledning.
Handla. Ja, sen.
Bestämma namn på firman, betala avgift och göra hemsida. Vill. Behöver hjälp. Har inte tänkt klart. Ska det vara .com eller .se? Såna förhållandevis små beslut är svåra för mig.
Här ligger en massa energi obrukad och fast i obeslutsamhetens träsk. Jag tycker inte om att vara där. Och det är jag. Fast. Se vad språket gör, vilken makt språket har över mig. Jag märker det. Jag känner det. Jag får ta makten över språket istället.
Kan gå. Kanske. Sen. Jag är inte där än. Jag håller fortfarande på att smaka på orden. Inget känns rätt för mig än så länge. Tills dess – håll ut. Eller släpp!