Jag kan känna att jag går i cirklar, i mina egna och i andras. Cirklar möts. Krockar. Samspelar. Dansar. Flyter runt. Växer. Växlar färg. Blir mindre. Försvinner. Lika och olika, speglande, snurrande om varandra. Allt i en rörelse. Förändring. Liv. Som fältteorin i gestalt kanske. När en cirkel rör sig, påverkas andra. Ibland uppstår hål, ibland fylls tomrummen igen direkt.
Vilka cirklar vill jag ha i min tavla? Vilka blommor passar att växa i den här rabatten?
Vem vill jag ha med på livets resa?
Det är en existentiell fråga, som gäller för alla, en rättighet och frihet, att välja mitt eget liv. Det är stort att tänka så. Är jag verkligen fri? Vågar jag vara fri? Är det verkligen en rättighet eller till och med en skyldighet att välja sitt liv?
Livet lovar oss ingenting. Livet är inte skyldig oss något. Kan jag vara skyldig andra något? Vad är min skuld och andras skuld? Och med skuld kommer krav. Oj, vad det här växer nu… Mina val påverkar i alla fall andra, på gott och ont.
Ibland väljer jag bort någon. Ibland blir jag bortvald. Sånt är livet? Ja.
Jag säger inte att jag förstår det, för ibland förstår jag inte någonting.
Jag vet egentligen bara att det kan vara vilsamt och meditativt att måla cirklar.
Och ibland är cirklar bara cirklar. En cirkel är en cirkel är en cirkel.
