Jag vaknar upp andra dagen på min resa. Nu har jag börjat mitt första år på gestaltterapeututbildningen i Fredensborg, i Danmark. Jag kom hit. Trots alla hinder. Trots all väntan. Trots allt! Det tog några år… ungefär femton-tjugo. Men nu är jag här. Nu! Äntligen!
Jag vet inte riktigt vart den här vägen leder, men jag ska gå den. Vet inte om jag kommer fram. Men det gör inget. Jag vet bara att det är en livsnödvändighet för mig att vara här och nu. Att vara uppmärksam. Att ta ansvar. Att vara i kontakt. Att lära känna mig själv. Det är stort att vara här. Riktigt stort.