Igår kom jag ett steg på väg. Det var skönt. Jag räknar varje steg som ett mål eller delmål. I september har jag tio såna delmål och mål att komma fram till. Det är en händelserik månad. Undrar vad jag kan säga den sista dagen i september? Har jag fått svar på alla frågor då? Har jag nått fram till något? Lyser min framtid som en Lyckans Stjärna på himlen då? Eller längtar jag vidare till oktober då mest kanske? Antagligen.

Vad är ångestdämpande då? Inte väntan på att komma till tandläkaren och borra upp en tand i alla fall. Tvärtom. Så vad kan dämpa ångesten då? Jag räknar bort seks direkt. Och jobbet med, för jag är hemma. Jag besparar min omgivning från att umgås med mig idag. Och jag måste stå ut med mig och allt som gör ont. Suck!
Kanske ska jag fortsätta att slänga gamla papper? Det måste ju vara jättebra. Släng, släng, Bort, bort! Och kanske en whiskey innan jag går? Vad säger tandläkaren om sånt? Jag ska ta magnecyl innan. Jag har hört att bedövningen tar bättre då. Fick tre sprutor sist och ändå gjorde det, milt uttryckt, XXX ont.
Jag har klarat det förr, jag kommer säkert överleva idag med. Men just det, att jag vet på ett ungefär vad som kommer hända, gör att jag inte vill gå. Jag skulle behöva bli buren dit. Men, det skulle se väldigt dumt ut i min ålder. Bäst att gå dit på egna ben, som vanligt, om än möjligen något vinglig…

Nå, ok, det är gjort. Men inte klart. Måste dit igen. Och äta penicillin.
Jag har inga hemligheter för världen. Det är snart dags att byta blad, göra annorlunda, prova andra sätt med hemsidan och bloggen. Vad vill jag?

Jag går hem tidigare idag. Har gjort det jag måste göra där. Allt är ändå inte klart. Orkar inte mera. Kryper ner i sängen med en missbelåten deppig min och mår inte alls bra. Varje gång jag öppnat munnen idag, känns det som om jag har gnällt. Det stämmer inte helt, men känslan är sån. Och jag har gnällt också.
Kisse slickar mig på armen, det känns skönt med en sån påtaglig tröst och närhet idag, som om han bryr sig om mig då, fast det egentligen kanske är salt eller nåt han vill komma åt.
Äntligen, i morgon, ska jag till tandläkaren och borra upp tanden för tredje gången. Äntligen? Det är väl inte rätt ord att använda kanske. Men alla dagar som går, känns som ett äntligen.
Nu är det äntligen september. Och allt som blir till det bättre, har ett äntligen i sig. Jag önskar mig hela tiden framåt i tiden, varje gång jag börjar tänka. Nuet är inte alltid så himla roligt och skönt att vara i. Tanken på morgondagen och framtiden känns oftast bättre. Nu drar jag täcket över huvudet och drömmer mig bort, till bättre tider.
Jag är så naiv. Jag tror de tiderna kommer, sen.