Jag funderar över hur det kan vara att möta andra människor. Goda möten – tack och lov för dem! Och dagarna är fyllda av dem, ännu mer tack gode Gud, för det. Vad jag älskar dem!
Trista möten är…. trista. Vad kan jag göra med folk som faktiskt är rätt så ovänliga om och om igen? Som är bitska i sina kommentarer. Som inte verkar gilla mig och kanske undviker mig. Ja, så tar jag det, fast jag kanske inte skulle. Jag vill helst säga till dem: Tro inte att jag inte märker det!
Jag märker det! Jag undrar mest, hur har den människan det egentligen? Vad är det som stör? Avundsjuka? Maktspel? Osäkerhet? Rädsla? Jag har ingen aning. Jag vet bara att vi människor är komplicerade. Allt är inte lätt. Men livet blir baske mig så mycket bättre om vi får ur oss sånt där småttigt. Går i terapi eller nåt. Bearbetar det som ändå finns där under ytan. Jobbar med oss själva och slutar upp med att låta andra ta skit i onödan.