Jag var på Ikea idag, för jag behövde köpa en ny bänkskiva till köket. Alldeles för stort och tungt för mig, såg jag ganska direkt. 28 kg. Suck! Så var det två unga män där i närheten och jag vågade be dem om hjälp att lasta skivan på vagnen. Toppensnällt! De sa att man inte skulle köpa kök själv… Så rätt, ja, det är en utmaning att vara själv. Dessutom att våga köpa tungt med ett nyligen plågsamt ryggskott.
Jag sa att nu ska jag bara få in den i bilen… ”Du får be någon annan om hjälp där” sa den ena. Jag tänkte att det nog skulle gå bra med hjälp av de fysikaliska lagarna.

Kom ut till parkeringen. Började ställa in sätena, så den skulle få plats. Döm om min förvåning när den ene mannen, Niklas, plötsligt stod vid bilen intill, våra bilar stod jämte varandra där. Hahahaha! Det var som ett mysterium. HUR kunde universum vara så i läge för mig?
Tusen tack till Niklas och hans vän. Jag är verkligen tacksam för er hjälp, både bland lagerhyllorna och på parkeringen. Vänligt, snällt och rart. Goda människor är ni.

Drömmar kan ju vara mycket, drömmen om det som ännu inte är, det som jag önskar skulle bli eller helt enkelt de nattliga äventyren jag drömmer om på natten.

Just nu är det livlig verksamhet i mina nattliga drömmar. Intensivt och känslosamt. Jag drömmer om skolan. Vad är det jag bearbetar egentligen? Det är möjligen kroppens sätt att få syn på oron som jag går och bär på. Tänk om det bara är på låtsas som jag har slutat arbeta? Tänk om det verkligen är så att jag ska vara på skolan på onsdag? Att jag bara har tre lediga dagar kvar av semestern?

Inatt var jag på skolan, en av de första dagarna på terminen. Jag minns inte vad jag gör, men jag är trött och klockan närmar sig 13. Något i mig vet att något är fel, men jag kan inte komma på vad. Ingen säger något. Plötsligt inser jag att jag gjort fel. Jag har gått till ett jobb som jag inte längre har. Jag får gå hem och jag behöver inte be om lov heller. Jag känner mig lättad. Och lite dum. Generad. Vem är jag egentligen som tror att jag skulle vara där?
Kanske var det bara min skugga som var där, eftersom ingen sagt något och jag verkade ju inte synas. Ja, det får jag inget svar på.
I verkligheten är jag arbetslös på onsdag. Verkligen utan arbete. När hände väl det senast? När var jag 64:8 år senast? Imorgon! I september får jag min första pensionsutbetalning. Det blir annorlunda. På vilket sätt förstår jag verkligen inte ännu. Hoppas det blir bra ändå.

Jag går omkring som en främling, i det som verkar vara mitt hem.

Är det verkligen jag som bor här?
Är det här jag vill bo?
Jag har ingen anledning att klaga, jag är egentligen lyckligt lottad.
Men jag bor inte här. Bara mina saker finns här.
Eller är det sakerna som är fel? För mycket? För trist? För lite? För fel?

Vad behöver jag göra för att finna min plats?
En behovsinventering?

Jag känner mig som resterna. Resterna av det som var.
Över. Bränd. Förbränd.
Ur askan stiger… vad?

bcd 20210802

Äntligen klar med framsidan av förrådet. Att kalla det för garage känns fel även om det var det som ägaren då ville ha, i början av 1950-talet. Förråd är det och förråd ska det heta!

Jag målar klart det som aldrig blev klart 2003 eller så, när vi bytte ytterdörr här. Konstigt att måla och vilja måla. Här finns lusten! Det blir ju så fint efteråt med. Något att njuta för ögat. Eller ska jag ta bort färg? Här till exempel! Skulle behövas.

Det börjar bli bärtider här, men jag har faktiskt ännu ingen lust och vilja att plocka något. Jag går ut ändå och tar lite hallon på gården. Kanske ångrar jag mig i vinter om jag inte har blåbär och hallon. Lingon kanske jag har kvar sedan förra året. Däremot skulle jag gärna gå ut och plocka hjortron, men vet inte var. Ingen berättar något för mig och till och med min släkting i Sollefteå köper hjortron. Så det får jag väl också göra om jag verkligen måste ha. Men jag måste inte. Någongång har jag fått av en snäll själ. Men den själen bor inte här.

Jag ska åka iväg en sväng och hämta ett lerfat jag köpte på konstutställning. Vad var det Folmer sa? Han sa att vi skulle sitta ner och ….. Herregud, jag glömmer ord hela tiden! Inte prioritera. Men behovsinventera! Så var det! Jag kom på det! Bra ord!
Jag får väl göra en behovsinventering över söndagen. Vad jag vill och har lust med. Om jag har någon vilja och lust. Utom att måla. Det måste vänta i tre dygn för att torka innan jag kan måla klart runt dörren. Typiskt! Fast så är det med linoljefärg. Men det blir fint!

Inser att jag nu varit ledig i fem veckor och tre dagar. Det är ju knappt något. Undrar hur de närmaste fem veckorna blir då? När var jag ledig så länge i ett snäpp? Det var länge sen.

Och nu ser husfasaden ut så här… grundmålad.
Måste köpa ny linoljefärg, då den färgnyans jag köpte blev fel. Typiskt. Jag trodde det skulle gå ändå. Det är skillnad mellan gulockra och järnoxidgul. I alla fall i mina ögon. Hoppas jag hinner få den rätta innan torsdag. Då borde huset vara färdigmålat, förutom fönsterfodren.

Framsidan på förrådet är skrapad och har börjat grunda där. Det är varmt. Det får ta den tid det tar.

Det är mest roligt att titta bland färgerna och se vad som går att använda. En del har torkat för länge sen, men linoljefärgerna är fantastiska! Bara att ta upp penseln ur glasburken fylld med kall linolja, och fortsätta måla. De har stått sådär i säkert tio år och i ett ouppvärmt utrymme hela långa vintrarna. Färgen är helt ok med. Behöver bara röras och kanske lite förtunning. Det är verkligen miljövänligt med linolja.

Enkel dikt som bara växte fram, som ju ord gör ibland.

Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.
Svett, svettas, svettats.

Trädgård, trädgård, trädgård.
Blommor, blommor, blommor.
Kärlek, kärlek, kärlek.
Saknar, saknade, saknat.
Alltid denna saknad.

Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.

I kortversionen:

Väx, klipp, svett.
Trädgård, blommor, kärlek.
Saknar.
Väx, klipp, svett.

Hurra, hurra! Äntligen blir den fjärde sidan på huset målad efter nästan 21 år här. Den mot skaftvägen, mot norr, mot norrmansgrannens skogs- och slymark. Så det är inte för att den syns jättetydligt ut mot omvärlden. Den ska målas ändå. För att hus behöver omsorg och skydd, precis som människor behöver. De andra sidorna av huset blev målade för länge sen, de håller ett tag till. Jag ska bara bättringsmåla här och där. Det får bli lite lapptäcke av det hela. Min skraparkraft tog slut för en massa år sedan. Och så blev sista sidan kvar.

”Bra staket gör goda grannar”, finns det ett ordspråk som säger. Snart rasar nog staketet på andra sidan. Grannen trodde det var 50 år gammalt. Grannen klipper gräset strikt intill staketet och på min sida växer det vilt av hallon och annat. Det vore enklast att ha ett staket där ändå. Ingen av oss klarar att sätta upp ett nytt staket. Får se vad det kan bli.

Det är viktigt att ha tydliga gränser i alla fall. En häck kan vara det med. Dock får man inte gå in på andra grannens sida och klippa utan lov. Jag behöver en tydligare gräns för mig själv. Inte bara jag har svårt med gränser. Det är många, många som har det och som bråkar om det. Kanske har man inget annat att göra? Troligen inte. Kanske mår man dåligt? Antagligen. Undrar hur den här skatungen mår? Kanske inte så bra. Den kraxar lite tamt och hest. Söker kontakt.

Att bo med gemensam skaftväg kan också orsaka gräl. Om man nu är grälsjuk. Jag var det, när jag bodde längst in och delade med två andra. Det var bara jag och min man som röjde snö. Fast de andra också körde in där. Till slut var det ok ändå, inget ändrade sig oavsett om jag var arg eller inte. Det var lättare att släppa det då. Men har man servitut om vägen, så är det bådas väg att använda. Också här. Det är viktigt att förstå det, när det kommer hantverkare som ska titta på mitt hus och sätta upp ställningar. De står där ett tag, sen kör de igen. Men jag förstår att skaftvägar är en djävulens uppfinning. Lätt att bråka om. Jag ska aldrig mer köpa hus med skaftväg. Men å andra sidan ska jag ju inte heller köpa hus igen. Jag ska bara förvalta det jag har. Och bo här mer nu, när jag är heltidsledig. Huset blir 89 år i juli. Det är gammalt. Så gammal är inte jag. Än.

Tomten är som en törnrosaträdgård. Jag har klippt gångar i gräset i år. Men snart ryker nog det långa gräset, i trädgårdsdelen. Insekterna får nöja sig med ängsmarken sen. Och blommorna. Hundlokan tar jag helst bort. Den är invasiv, trots att den är svensk och inte räknas som sån. Men nu är det för torrt för att dra upp mer. De bara fröar och går av. Nå, det mesta fick jag gjort. Får göra bättre nästa vår.

De här blommorna överlevde vintern, precis som jag och många andra.
Jag är ovan vid att säga att jag har det bra. Att det är ok att ha det bra. Jag är tacksam för det jag har. Det finns några moln på himlen, av saknad och längtan och lite annat. Det är som det är, säger jag istället. Det mesta är bra. Och jag kan göra sylt och saft av rabarbern och flädersaft. Det är så gott! Bara jag slapp diska… hahaha…. men det slipper jag inte.

Så togs arbetshissen bort idag, förankringen i balkongtaket hos mig skruvades och sågades bort. Det sågades lister som passades in. Det torkades av och sopades upp. Jag tittade nöjt på, tackade männen och berömde deras arbetsinsats.
Spärren på balkongdörren togs också bort. Men… stopp!
Jag får inte använda balkongen förrän den blivit besiktigad och godkänd. Händer tidigast om en månad. Snopet med den väntan.
Nå, jag kunde skura fönstret där i alla fall, för dörren öppnas inåt. Men hur ska jag kunna hålla mig borta? Hm…

Idag är det dags. Jag ska säga upp mig från mitt arbete. Sånt har jag gjort många gånger tidigare, men aldrig förr för att jag ska sluta arbeta i skolan.
Det känns Pirrigt. Märkligt. Spännande. Konstigt. Overkligt. Allt.
Jag är inte så himla gammal, men jag är mätt och mogen. Och jag kommer helt säkert att sakna alla de fina barnen. Men det går inte att både sluta och vara kvar i det gamla; en omöjlig kombination.
Så idag lämnar jag in min avskedsansökan. Uppsägningen. Avslutet. Med ett blått band, sa min syster. Jag lyssnar på henne. Tog det jag hade, ett blått och gult band, högtidligt knutet runt.
Ännu är terminen inte slut. Det är fortfarande en del arbetsdagar kvar. Men inte så många veckor. Bara en dryg månad kvar av min sista vår, mitt sista år i skolan.

Hujedamej, vilket arbete det är att sluta arbeta. 1:a Majas och Danas sånger är så många.
I drottninghumlornas surrtid kommer en del av min sångskatt tas väl omhand av skolans musiklärare. Ett, två, tre kanske jag kommer tillbaka en dag och sjunger med någon klass igen, för musiken fyller fortfarande.
Tack vare musiken kom jag till skolan som musiklärarvikarie, från arbetet som plockare, truckförare och vicevicegruppchef på Åhlén&Holms centrallager.
Jag får passa på att sjunga med barnen i Jordbro bäst jag kan, den tid som är kvar.
En cirkel sluts. ☘️ Gifte mig dessutom 1 maj 1974 – ansöker om pension 1 maj 2021… och alla 1 maj däremellan.
Ha en bra 1 maj alla.
Konstigt nog arbetar de på balkongerna också idag. Arbetarna kommer inte från Sverige.
Vad står Första maj för numera egentligen? Inte arbetarnas högtidsdag längre, fast det är.

Snart är balkongen färdig för inflyttning, nåja, mellan 1-4 veckor kvar kanske. Jag ser att balkongbordet jag har, inte ser så roligt ut med den blå kanten och vita benen. Färgen flagnar och är för skrikig. Det passade när det var ett sybord i ett rum med vita tapeter och små blå blommor. Inte nu. Jag ska ta bort färgen och sen får den vara. Ytan är Virrvarr. Värd att bevara. Så nu är det verkstad i köket.

Många andra skulle säkert köpa nytt och slänga ut det gamla. Men jag tycker inte om att slösa bort det jag har. Jag behöver inte nytt och nytt och längre. Har aldrig varit sån heller. Många av mina saker är arvegods eller köpt på loppis. Det är lättare att se vad som varit nytt från början än att räkna upp det gamla.

Och ibland är det toppen med nytt. Den nya balkongen börjar få en karaktär med sina kontraster med det mörkt bruna och det vita glaset. Idag monterades inglasningen och de la flytspackel i mellanrummet på långsidan. Från 122 cm i bredd upp till tja.. 195? Efterlängtat! Har väntat sen jag flyttade hit på balkongrenoveringen. Äntligen är det snart klart för inflyttning!

Det är lördag idag. Jag kan ligga kvar i sängen så länge jag vill. Skuttar upp så fort jag hör arbetshissen låta utanför sovrumsfönstret. Vill inte ligga där och titta på de som arbetar med balkongbytet, också en lördag. Det är dyrt att ha alla maskiner stående en hel helg. Bättre att jobba då. De borrar infästningar till de nya balkonggolven just nu.

Så har över halva april gått och jag har prick två månader kvar i skolan.
Konstigt som sjutton! Jag kommer sakna barnen.
Idag är en tid för eftertanke. Fem år har gått sedan 16 april 2016. Jag räknar härifrån nu i alla fall. Det är tid för ett slags bokslut kanske för de fem senaste åren, innan jag tar ett nytt femårsskutt och gör en femårsplan. Fast det blir som det blir. Livet följer inga planer.
Det bara är. Life is a be’er. I am a do’er.
Det har varit fem år med mycket sorg, väntan och längtan. Ja, mycket vatten har runnit under broarna. Tiden har verkligen inte stått stilla. Dessutom har vänner gått vidare från livet till döden. Känns extra sorgligt att tänka på dem nu.

Då var jag 59 år. Kände mig så ensam. Visste inte hur jag skulle se framåt, utan någon nära kärleksrelation. Jag visste inte var jag ville bo och arbeta. Jag började väl ungefär då att se framåt istället. Började planera för min 60-årsdag framför allt. Reste till Berlin med mina barn det året. Reste till Rom med kyrkokören. Reste till Marocko med en god vän. Gick en baskurs i familjekonstellationer i Göteborg med. Och sen hade jag ett fantastiskt 60-årskalas. Det enda som skorrade illa var att inte få officiell uppvaktning på jobbet det året. Väldigt märkligt var det faktiskt. Allt är inte glömt och förlåtet där, märker jag…
Så är det ju emellanåt, att sår kan finnas från livets upp- och ned-turer.

Nå, det blev kanske lite mycket av roliga saker det året. Sen bytte jag till min sista skola, mitt sista jobb och flyttade till en annan lägenhet. Då blev jag sjuk. Helt oplanerat. Här har livet cirklat runt sen dess med olika utredningar och diagnoser. Har fått börja träna mer planerat, viktigt med kroppen, att ta hand om mig bättre och gunga mer.
(Tavlan av Lars Berg)

Jag började släktforska. Hittade sysslingar i USA och släkt i Tyskland. Reste både till USA och Tyskland. Tog upp att spela in mina sånger igen och har tappat den tråden, igen.
Huset i norr finns kvar. Jag lever. Jag bor i en lägenhet nära barnbarn, natur, vatten och solnedgångar. Ensam känner jag mig fortfarande. Det är ok. Bara att vara i det. Och livet går vidare på andra sätt. LGV.

Framtiden? Jag bor där jag bor. Håller tummarna för att jag håller mig coronafri och att alla coronadrabbade fort blir friska igen. Jag är i väntan på att få vaccinet nu. Ska boka tid på måndag på min vårdcentral. Och hoppas jag håller mig frisk så jag får det.
Kommer sluta arbeta i skolan till sommaren. Till hösten stannar jag där jag vill och reser när jag vill. Varje dag kommer heta fridag. Får sortera ut bland mina saker, utan stress och press. Lugn och ro vill jag ha. Och en lagom dos spänning. Plus Danmark. Natur. Trädgård. Musik. Släktforskning. Fina familjen. Goda vänner. Snälla grannar.
Och här är mina nya skor, som blir mina nya följeslagare på vägarna framöver.

I mina tankar finns den ständiga versen från gammal buddhistisk visdom:

”Bland de många levande väsen som ses om morgonen
är det någon, som inte går att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen som ses om eftermiddagen
är det någon, som inte går att finna nästa morgon.”

Ta hand om dig. Ta hand om mig.
Ta hand om varandra. Håll ut.

Tja… här sitter jag och sitter i min ensamhet. Som så många andra ensamlevande, som karantäniserar sig och sina liv. Så är det bara. Poff!