Inte visste jag att framtiden skulle bli så här.

beskrivning

Inte visste jag att framtiden skulle bli så här.
Dagen efter jag kom hem från Danmark, har jag tillbringat massor av tid på sjukhus hos en nära anhörig. Det är verkligen mycket känslor som är i svall och känslorna är i gungning. Osäkerheten, livet och döden kommer nära.
Och det räckte inte med det första sjukdomsfallet med en osäker utgång mellan liv och död. Sedan kom coviden och drabbade ytterligare en nära anhörig och även den första sjuka blev smittad av den. Ur askan i elden.
Det är en absurd tillvaro, att hälsa på två covid-sjuka, på sjukhuset, vi har fått vara där och klätt på oss munskydd, visir, plastförkläden och handskar. Tvål och sprit. Jag är så tacksam för att vi har fått lov till det. Att behöva vara ensam i en främmande miljö, med en osäker utgång, att leva på kanten till döden är inget att stå efter. Och så drabbades vi av ett dödsfall igår. Det är hemskt att behöva ta avsked på det här sättet, med skyddsutrustning och avstånd.
Nu hoppas vi på ett tillfrisknande från coviden, så att vi kan få kramas igen och stötta och få tiden som är kvar i livet att bli kontaktfull och nära, och få sagt det som behöver sägas och bli så klar man kan bli. Om det nu går.
Livet lovar en ingenting.
Tacksamheten över livet som var, kan vara det översvallande goda, som ger tröst i avskedet från livet på jorden. Att vara klar för avfärd till det okända, eller till himlen och ha tron på att få möta sin familj igen hjälper, det kan vara som en spännande resa.
När det är dags att ta farväl, då finns bara en väg kvar att gå.
Och vi andra får vara kvar ännu ett stycke tid. Kvar att ta hand om det som blir kvar.
Sörja. Minnas. Ta hand om varandra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.