Blogstafetten!

Det är morgon kl. 8.15. Slår på datorn. Äntligen! har jag fått mejl.
Hm… Blogstafetten…. inget kärleksmejl… nå, kul ändå. Bigsen skriver:

”Som diktare, sångerska och ”specitalpedagog” gissar jag att du har ett stort
intresse för hur ord och meningar kan sammanföras till texter som berör. Du
har tre dagar på dig att skriva något som beskriver känslan hos dig när du
når ett mål i ditt arbete – När ett barn upptäcker att det faktiskt kan.
Uttrycka sig, prata, våga..”

Va! Han har tydligen lusläst min hemsida och sett något som är jag och som jag gärna vill bli sedd som, diktare, sångerska och med ord som: intresse för ord och meningar, berör, känslor, att uttrycka sig, våga… Bigsen skriver ord som jag gillar!
Så är det äntligen min tur att skriva i Blogstafetten och föra den femte omgångens bloggpinne i mål.
Jag har väntat länge och funderat mycket på vad jag månne skulle få för ämne och jag har undrat om jag överhuvudtaget hade klarat skriva om Sverige i ett nötskal eller Filmen om mitt liv eller Min syn på HBT-kulturen eller…
Jag är glad för att skriva slutsträckan. Här slipper jag finna ett ämne till någon annan, som i bästa fall skulle vara inspirerande och roligt för andra att läsa om. Såklart hade jag säkert klarat det om det varit så, men jag är lugnare med att slippa.
Att få avsluta, sätta punkt, komma i mål! passar mig helt enkelt bättre.

Men oj oj oj… prestation! Vad ska jag skriva? Vad vet jag egentligen? Vad kan jag?
Tankarna snurrar i huvudet i några minuter, jag är helt omtumlad, tre dagar har jag på mig att skriva, räcker det?
Så ser jag en bild av ett särskilt barn framför mig. Jag hör en mening inom mig: ”Jag tror på dig.” Jag krafsar ner det i blocket bredvid mig för att inte glömma, och börjar genast skriva och rimma. Tiden försvinner. Jag känner flytet i handen, i kroppen och njuter av att se bilder framför mig som jag kan sätta ord på, så att jag kan vara sann i min beskrivning. Jag har så svårt att hitta på nämligen. Jag har inte fantasi nog till att bli någon deckarförfattare t ex för jag behöver vara med i hela processen liksom.
Det blir som en berättelse i en dikt. Jag hör ingen musik just nu. Då skulle jag räkna stavelser och få verserna sångbara. Kanske kommer det sen.

Varje barn har sin egen historia. Alla kan lära sig något. Det gäller både små barn och vuxna. Att lära sig och våga utvecklas handlar för mig om att få vara den man är, i ett sammanhang där det finns utrymme för omtänksamhet, värme, godhet, tillit, trygghet och glädje. På det viset är den här berättelsen också min.
Att få vara med och se någon utvecklas och växa ger mig stor tillfredsställelse. Jag har ett jättebra jobb, som i sina bästa stunder inte alls känns som ett jobb, utan är som en gåva, i ett möte, flera möten, i ett vardagsarbete.
Det är en glädje att dela upplevelserna och berätta för varandra vad ett barn upptäcker och lär sig. Min kollega, som är ”fröken” i dikten, har en stor förmåga att se vad barnen gör och visar mig ofta glädjestrålande: ”Titta här Dana, vad fint barnen har gjort! Titta vad de kan!”

JAG TROR PÅ DIG

Du kom till skolan för tal och språk,
en liten pojke, försiktig, du undvek bråk.
”Ja´ kan inte” var allt du sa.
Vi funderade mycket på dig, varje da´.

Vad förstod du? Antagligen ingenting.
Du var helt borta när du satt med kamraterna i ring.
De andra barnen ville hjälpa och pratade åt dig.
Du lät dem och kom fyra gånger i veckan till mig.

Fröken var orolig, för du var så tyst.
Jag märkte hos mig att du vågade säga mer än ett knyst.
Jag såg att du lärde dig mer och mer,
orden blev sakteligt fler och fler.

Inne i klassen du grät och var stum.
Din fröken hade tålamod och gav dig rum
till att vara den lilla du var och du fick en liten och enkel läxa
och hon tog dig i handen med och hjälpte dig att våga växa.

Logopeden sa sen en dag:
”Hur står det egentligen till med pojken, jag
är orolig, han är överallt och vill ta
på grejor och det är nåt fel, tror ja´”
Jag kunde lugna: ”Han är bara gla´!
Han är nyfiken på världen ida´!
Det är precis som det ska!”

Din fröken är så stolt över dig och hon klarade att bära oron.
Och jag är glad när jag hör dig prata, jag ser att jag hade tron.
Du behöver vara hos oss ett tag till,
och lära dig böja orden mer så som jag vill.

Du har många omkring dig som vill dig allt gott.
Alla lär dig något, stort som smått!
Det finns inte en, utan många att tacka
I ett samspel ihop, blir det kul att snacka!

Du leker med de andra barnen nu, precis när du vill.
Du är inte tyst, trots att orden ännu inte räcker till.
Idag gråter du när du har ont, ja, lessen kan du fortfarande bli.
och du skrattar och ler, för du är glad, och språkligare fri

Du vågar uttrycka dig och märker att vi förstår vad du menar
och du har lärt dig ha roligt med att kunna rimma på ”stenar”
Du arbetar villigt och vill göra rätt.
”Jag kan själv!” säger du ofta. ”Jag kan! på mitt sätt!”

Du är du! – en riktig skolpojke nu!

Så är mina rader slut och likaså blogstafettens femte omgång.
Allt som har en början, har också ett slut. Ett slut kan bli början till något nytt!
Blogghälsningar från Dana

8 svar på ”Blogstafetten!

  1. Underbart skrivet! En perfekt avslutning på stafetten tycker jag. Tack för att du gjorde det så bra!

  2. Vad roligt att du tycker det. Vad glad jag blir! Tack för ämnet! Vi hjälptes åt ju! Kram från Dana

  3. Otroligt fint skrivet! Jag blir riktigt rörd…tack för att du avslutade stafetten på ett sådant lysande sätt!

  4. Så blir också jag rörd, av dina ord! Och när jag nu blev så inspirerad så kommer det bara ut så här… jättekul för mig med att det händer… Tack!

  5. Otroligt bra skrivet.. det är så fint så jag har varit tvungen att läsa det flera gånger. Ha en riktigt trevlig helg!

  6. Tack Åsa! Jag bara dånar av allt detta beröm! Jättekul! Jag går omkring och ler nöjd hela dagen här! Ha det bra du med!

  7. Så underbart skrivet! Som mamma till en dotter med grav språkstörning så kan jag inget annat än hoppas, att alla våra barn har möjlighet att få tillgång till någon som dig!

  8. Hej Agneta! Tack för det du skriver och tack för era barn! De lär mig ständigt nya saker. Som tur är finns det många som jag. Fast ändå alldeles för få. Alla barn som behöver hjälp, får inte det idag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.