Nu har vi ätit våfflor, denna våffeldag. Leif och jag har gjort så i 23 år. Ungarna trodde inte sina öron riktigt. Vi är nog hyfsat bra på att upprätthålla våffeltraditionen… Men hur är det med semmeldagen? undrar Astrid. Nej, den missade vi i år.
I morgon ska jag åka in till stan och träffa mina 119 kurskamrater, som också har gått vidareutbildningen Grav språkstörning. Kanske får vi veta om vi har en mission att fylla. Eller är det ett stort missriktat utbildningsfiasko? Vågar jag verkligen formulera mig så? Ja! Det är ju ändå min dagbok. Jag kan skriva vad jag vill. Ha! Och mycket har jag lärt mig på de kurserna – jag hade aldrig sökt det jobbet jag har nu, om jag inte hade haft den utbildningen i ryggen.