Jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli kär igen. Jag tror inte jag kan lita på någon mer igen. Tiden då jag är vaken känns oändlig. Dagarna är som transportsträckor. Sover illa. Äter knappt. Svårt att byta fokus. Behöver jobba och bli riktigt trött. Ska sluta skriva så mycket. Läsa mer. Och lösa problemen med huset i norr. Att byta avloppsledningen där i källaren måste stå först på tur. Jävla skit! passar bra att säga då!
Så lite eget liv har jag. Och så lite jag behövde för att känna lycka. Jag nöjde mig med smulor! Nu finns minnen kvar. Goda och mindre goda.
Jag har som ett hotande mörker omkring mig. För andra året i rad får jag ett traumatiskt sportlov. Mörker är jag inte rädd för, men hot skrämmer mig och lämnar spår. Vad kan jag lära av det? Polariteterna mörker och ljus vet jag finns i mig. Men vad står det hotfulla för? Det är så långt ifrån tilliten och tryggheten jag kände och längtade efter. Det var ett bedrägligt lugn förstår jag nu. Jag väntade nog på att något skulle hända. Jag visste bara inte vad.
Jag gjorde nyligen en guidad fantasi. Fem bilder lyckades lysa mer än andra, Varifrån de kom vet jag inte, där var isdroppar i träden jag gick förbi, gnistrande som Diamanter, Uppe på BErget såg jag mig omkring i det vita snölandskapet – jag såg den klarblåa Himlen, en glidflygande Örn, förstår att Vinden blåser där, Solen strålade ut över vinterlandskapet.
Hur kan det spegla något meningsfullt för mig? Är det en mening med att se att det finns ljus som strålar? Att lyfta blicken och se ut över den vida, vita världen? Örnen kan betyda en rogivande befrielse. Jag känner längtan till himlen. Vad med vinden, är jag blåst och lurad? Eller blåser det ständigt nya vindar kanske, ingen stillastående luft där, utan en rörelse som inte alltid syns. Och vad som än händer, så lyser solen livgivande.
Jag fick ingen känsla av kärlek som mening i den guidade fantasin.
Jag vill aldrig! aldrig! aldrig! bli kär igen.