Om avsked.

Jag gick upp idag med ovanligt mycket energi i mig och började direkt att sortera tvätt och läsa mejl. Jag har en del att göra. Idag ska granen ut. Det är det svåraste, att ta avsked från av allt julpynt för mig. Den danska granen. Till tröst finns julgransplundringen och orden om att “vi ses till nästa jul igen”. Låt vara att det blir en annan gran då. Traditionen följs och avskedet är tillfälligt.
Avsked som är för alltid tar hårdare. Kanske är det därför som vrede kan vara ett hjälpmedel för att ta avsked. Det blir lättare om jag eller den andre kan tänka “Skönt att slippa den (nedsättande adjektiv och substantiv) i mitt liv nu!”
Jag läser i bibeln om Guds vrede. (ex Psaltaren 85) Vreden var stark och misshaglig. Gjorde ont. Folk bad om nåd. Tänk att det gjorde ont då med, för så länge sedan. Och folk längtade och saknade och älskade, precis som nu. Och att just det blev nedtecknat så att jag än idag kan läsa och känna igen mig i texterna, det är märkligt.
Vrede är sund på sitt sätt. Enkel att förstå om jag är i kontakt med den, helst på plats och nära i tid. Och så svår att förstå när den är gammal och pyser fram emellan porerna. Jag lär mig mer och mer att handskas med min vrede. Precis som glädje, sorg och lust finns, så finns vreden. Att vara glad är lika viktigt som att vara arg. Men knäppt om jag skrattar på “fel” ställe och blir arg på ja, vad då? Allt och alla? Eller går med passiv aggression.
Avsked – med eller utan hopp om ett återseende – vrede – sorg – glädje. Allt hör ihop på sitt sätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.