Jag tycker inte om att vara hemma från jobbet. Först är det jobbigt att ringa och säga att jag är sjuk – tänk på alla uppgjorda planer jag saboterar. Jag vill att alla ska vara på sitt jobb alltid! (Ha, vilket önsketänkande!) Sen har jag svårt att bestämma mig för att vara hemma. Och när jag ska tillbaka dit så har jag sån ångest, dvs en rädsla för framtiden och vad den för med sig. Vad har jag missat? (Massor) Kommer någon ihåg mig? (Ja, ja…) Kommer jag ihåg vad jag ska göra som talpedagog? (Jag har ju full frihet att bestämma!) Duger jag? (Duger jag för mig, så kan det väl räcka!) Duger det jag gör? (Lita på att andra säger till annars..) Kan jag återta kontrollen? (Har jag nånsin kontroll eller är det bara en känsla av att ha kontroll?) Ångesten sitter i magen. Den bultar i hjärtat.
Sen träffar jag barnen… och vips så försvinner känslan av tid och rum och kropp…. Märkligt!
Kanske är det inte så svårt ändå att komma tillbaka i morgon, när jag tänker efter?