Ja ha, så var det fredag igen… suck… mitt trista liv är inget att skriva om… suck igen… Vad finns att göra? Lägga in nya bilder till blått band-galleriet! Fast… jag orkar inte leta bilder och skriva, inte i dag heller… Dricker gin. Igen. Men nu är det ändå helg. Jag har inga större planer alls. Så kan det väl få vara. Visst.  Jag har funderat lite över att jag inte känner igen en del människor direkt. Inte de första fem-tio-femton gångerna. Det beror på hur ofta jag ser det nya ansiktet. Är det långt mellan gångerna kan det kännas som första gången flera gånger. Det är ett handikapp. Jag har det. Och nu erkänner jag direkt att jag behöver hjälp att bli påmind om vem som pratar med mig om det behövs. Jag vill inte låtsas ”som om” längre. Kanske har det blivit värre ju äldre jag är. Så fort jag blivit påmind, så blir jag som seende igen. Det är ju skönt att jag då vet vem jag pratar med, skönt för oss båda i mötet. Jag vet ju vad viktigt det är att bli sedd också som man är. Ibland får jag höra att jag är som den och den… Den andra personen förlorar sig i minnen. Då vet jag numera att jag inte är sedd alls. Och det är trist. Det blir inget möte i det. Jag är jag. Lite småfull just nu. Och jag är inte alls som någon annan! Jag är min egen! Helt unik!