När jag ser mig omkring i mitt norrländska paradis, min törnrosaträdgård, får jag känslan av att det börjar bli glipor och hål i häcken. Häcken är inte längre så hög. Något har hänt. Det blir mer utrymme och ljus. Jag ser längre bort. Gräsmattan blir klippt av en granne i höst, så slipper jag börja om med ängsröjning till våren. Jag har framtidsplaner för vad jag kan göra mer här:
– riva komposten, dra ut den och jämna till marken bakom den och så gräsmatta där.
– fortsätta att fälla träd.
– elda upp riset som är kvar.
– dra bort mer av nässel-, hallon-, hundkexsnåren.
Trädgården, huset och bilen brukar spegla hur mitt liv ser ut.
I huset är inget rum helt klart. Det är ju märkligt egentligen. I september har jag ägt huset i tio år. På tio år är så här mycket gjort och det är mycket. Och ändå inte tillräckligt för att det ska kallas klart. Inte ett enda utrymme!
Den funderingen tar jag med hem.
Jag reser hem till mitt vardagsliv idag. Hem till mitt lilla barnbarn. Tur att jag har något där att vara glad för. Annars kunde jag gärna ha stannat kvar här och gjort klart mera.