Noja! Nåja, den går över.

Idag kom dagen-efter-ångesten ikapp mig. En vad-sa-jag-egentligen?-noja. Vad är det som händer då? Jag känner igen det från andra gånger. Narcissistens motpol kanske. I skolan pratar jag med andra om det och de känner också igen fenomenet. Jag vill veta mer om det. Kritik och självkritik svider rätt bra. Beröm fastnar liksom inte. Nå, nu har jag gjort det. Får se om jag gör om det. Om det är värt priset. Och i relation till arbetsinsatsen. Om jag är road. Om jag får tillfälle igen. Om, om, om.
Hemma har jag massor av praktiska saker att göra. Städa, diska, tömma kattlådor, handla, hämta ut paket, se på Babel med Suzanne Brà¸gger och massor av annat.
I dag är tankarna också hos vännen som opereras.
Bilen har sommardäck på äntligen, men vad är det som gör att jag inte tror att de är rätt ditsatta? Jag blir nojig. Jag hör konstiga ljud. Jag tror de rullar åt fel håll. Att lufttrycket inte stämmer. Att de kommer ramla av. Sånt. En gång hade jag däck som vobblade, fel ditsatta. Någon bakgrundsrädsla finns, som är reell.
Har varit hos tandläkaren på extrabesök i morse med. Har klippkort där. Den rädslan har minskat betydligt. Jag litar på min nuvarande tandläkare. Skönt. Idag borrade han bort lite av en tandkant, utan att använda bedövning, DET är tillit. Han gav mig också beröm för det! Tur att jag inte var förvarnad om det bara. Gamla rädslor hade sagt nej till det. Nu fick jag en ny upplevelse. Jag kan inte tänka mig att jag vill vara utan bedövning när tanden ska borras upp på nytt. Nojig med tandläkarskräck kommer jag nog alltid att vara. Dåliga upplevelser kan ta en livstid att komma över. Nåja, jag arbetar på det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.