Jag kunde!

Klart! Jag kunde! jag hade roligt! Kroppen gör sitt med att visa min osäkerhet och så är det ju, fast bara i början. De flesta lyssnarna såg engagerade ut och de pratade livligt där de fick utrymme att samtala med varandra. Tänk! Jag kan hålla föredrag med! Vilken enastående människa jag är! Helt fantastiskt kul.
Och sen hem till tystnaden. Applåderna har tystnat. Bara tinnitusen i örat susar. Nå, så är det, jag har tagit plats. Och nu kan jag lämna plats åt andra och tänka på mig själv igen. Skönt det också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.