I fredags, på bussen in till stan satt det en flicka som jag kände igen från skolan jag jobbade på för tio år sedan. Hon lyste som en sol och kom ihåg mig såklart! Jag fick höra både ett och annat tex:
-Ditt namn Dana är som en drottnings namn! Visste du att en drottning i Storbritannien hette Dana? (Nej, det visste jag inte)
– Vi pratade om dig hemma för ett par dagar sedan. Mamma sa att du var så trevlig! (Din mamma var också trevlig vad jag minns)
– Jag ville gå i din klass då. (Gulle dig! Du fick ha lekarbete med mig, påminde jag henne)
– Jag sa till mamma att gymnasiet hemma är nog fint, men särskolan är ingenting värt och jag ska bli skådespelerska och då ska jag gå estetiska programmet.
Vi pratade om gamla klasskamrater och jag förstod att nu är det dags att hälsa på min f d elev på grannskolan, som jag tänkt göra i tre år. Jag skrev in det i min planeringsbok med, så att jag skulle ta mig tid till det. Sagt och gjort!
Idag gick jag iväg till gymnasieskolan i närheten och hälsade på min gamla elev jag haft i fyra-fem år. Det visade sig att jag hade tre elever i samma klass där, fast jag fick bara träffa två, en var hemma idag. Å, vad roligt att se dem! Och de var glada att se mig! De är snart vuxna. Ibland tror jag att vi glömmer bort att visa att vi alla finns kvar och har goda minnen av varandra. Nu fick vi veta det sista om andra skolkamrater, om hundar och lite annat minnesprat. Det värmde i hjärtat på mig, när jag gick tillbaka till jobbet och funderade över spåren i livet och tiden och möten och kära bekanta!