Jag är så trött så att jag inte knappt orkar skriva något här. Så brukar jag inte vara. Jag brukar vara stark och uthållig. Jag håller på att lära mig att se andra sidor av mig själv nu. Att vara ynklig. Och svag. Och våga vara det och kanske till och med visa de sidorna för andra. Jag är ovan vid att se mig själv så. Jag håller emot. Fast jag behöver faktiskt släppa taget om vissa gamla mönster hos mig själv. Jag kommer inte vidare annars på min väg till ett helare jag. Som jag vill vara. Inte som andra kanske tycker att jag skulle vara. Nej, nu tränar jag mig på att lyssna, tolka, fråga om det jag inte förstår, stanna kvar, tugga, spotta ut det jag inte vill ha och bara ta emot det jag faktiskt vill ha. Det är en smärtsam process för mig, som gör ont.
Tur att jag har Kalle Anka-tidningar att läsa och sudoku och annat ytligt att balansera det djupa med. Och andra, som jag vågar be om stöd från.