Fredag 25 september:
Åker mot Göteborg. Följer Eniros krångliga anvisningar. Kör fel direkt. Kommer märkligt nog fram till Korsvägen där Svenska Mässan ligger.

Ringer min kusin som yrvaken guidar mig genom stan. Hon är duktig, Jag är duktig. Vi är ett bra team ihop. Vi skulle ha vunnit i klassen: ”Kör fel mitt i Göteborgs city och bli guidad mitt i rusningstrafiken”-tävlingen under all möjlig stress och press.

Installerar mig. Duschar. Tar spårvagnen till Mässan. Kommer in. Stort. Tar mig till min distributörs bokstånd. Rekognoserar. Pratar med andra författare som också ska prata från den minimala scenen. Går runt och tittar, insuper atmosfären, känner att jag är där.

Här pratar e-poeten. Det är rätt så tomt här just då.
Klockan 12 ska jag prata. Har små kort med stödord. Har övat kvällen före. Det blir inte tio minuter, men sex. Det får gå. Jag är orolig och illamående. Vet att det här är min värsta utmaning av alla, att prata om mig själv om mitt viktiga och känslosamma inre, för andra. Jag har alltid haft svårt för det, i alla publika sammanhang. Jag är darrig och rösten sviker och kroppen står i alla fall kvar där. Känslorna kommer och går. Ibland går det bra en stund. Sen inte. Jag vågar säga att jag är säker på att ingen därnere på golvet vill byta med mig. Folk nickar och håller med. Fint att någon lyssnar. Och ett par stödpersoner kan jag vila blicken hos ibland. Så här är det bara för mig. Jag står på scenen och pratar ändå. Gör och är i det svåra. Och ju längre jag står där, desto säkrare känner jag mig. Synd att jag måste över oros- och känsloberget vareviga gång. Efteråt är jag hög. Jag har gjort det! Njuter av att det är över. Äter lunch med en trevlig kvinna som stod stadigt och professionellt på scenen. Hon är min idol idag.
Sedan vandrar jag omkring. Pratar med Ingvar Storm. Han är trevlig och artig. Han får min bok som tack för alla program jag somnat gott till. Snart ska Spanarna sändas live från Sveriges Radios plats på mässan. Innan dess lyssnar jag på Lill Lindfors och Agneta Lagerkrantz, som pratat fram en bok tillsammans. Jag känner igen mig och Lill får min bok som tack för all musiken. Och Agneta för artiklar jag läst då och då i Svd. Hoppas de läser den och tycker om den.
Sen till Spanarna. Där är helt fullt redan en halvtimme innan. Jag sätter mig mitt framför scenen, på golvet nedanför spanarna och njuter varenda sekund att se dem så nära, Jessica Gedin, Jonas Hallberg, Göran vad han nu heter och min störste radioidol: Ingvar Storm, med denna goa röst, snabbtänkta repliker och de smarta sammanfattningarnas man. Jag tror han tittar på mig vareviga gång han faktiskt bara kikar på sekundklockan. Jag blir lurad nästan varenda gång. Suck!
Alla levererar roliga spaningar. Jessica pratar om typsnitt. Och om att böcker ska sättas i en balans på sidorna. Det vet jag något om. Hon får också en bok av mig, som tack för den spaningen.
Sedan är den dagen i stort sett över. Min bok har inte sålt ett enda exemplar. Det finns miljoners miljoner böcker där. Hur i himlen ska min bok synas, säljas och köpas bland alla andra? Ett dilemma.
Jag åker nöjd hemåt till Klippan. Glömmer att kliva av spårvagnen. Är i tankarna. God middag tillsammans med kär släkt. Sover dåligt. Tankar snurrar. Har kul med fantasin med att jag vinner en miljon. Nej, förresten varför bara en miljon? Fyra miljoner minst!