Jag har svårt med förändringar. Jag vill helst att allt ska se lika ut år från år. Och när jag nu ska flytta vill jag ha med mig mitt badkar, badrumsskåp, spisen, blommorna från trädgården och helst ha alla tapeter med också. Ja, det går ju inte, det fattar ju till och med jag, att det bara är förändringsobenägenheten som slår till. Idag har jag till sist bestämt mig för att ha grönt i vardagsrummet istället för den fina varmgula färgen vi har nu. Det kan väl bli bra det med? Kanske. Jag hittar ju inte rätt nyans ändå av den gula och då får det vara. Jag ger upp jakten. Kanske kan jag finna den senare och ha den i hallen? Så har jag hoppet kvar en stund till. Spisen går inte att flytta heller. Badkaret kan jag köpa ett likadant kanske om det går in. Badrumsskåpet går att ta med och bara byta ut. Blommorna, några tar jag med mig. Men så här är det att flytta och ge upp det man har. En del saker vill jag med glädje lämna. Och några saker lämnar jag med sorg i hjärtat. Men varför ska då saker och materiella ting kännas så himla viktiga plötsligt? Så tokigt! Men det kallas nog för trygghet med ett annat ord. Det mesta av min trygghet får jag ändå med mig – mig själv! Och lite lämnar jag kvar här och där.