Idag har jag varit och sjungit i kören, för första gången på länge. Och jag var där hela tiden med. Jag märker att jag inte har riktig ro att sitta ner och ta det lugnt. Jag har bråttom fram nu. Jag har en våg av energi i mig just nu, som jag inte riktigt känner igen mig i. När inte körledaren slutar i god tid före, så blir jag otålig och reser mig upp innan allt är klart. Klockan är då också över tiden när vi ska sluta. Så är det också på möten i skolan. Jag har svårt att sitta och vara tålmodig på trista möten. Jag behöver raster. Jag behöver gå vidare och vidare… Jag tittar på klockan och vill att den ska gå. Men nu i kväll fick jag träffa en sångpedagog för första gången i mitt liv. Alla i kören ska få en egen stund med henne. Å, vad det var roligt! Jag vågade sjunga. Jag kunde höra skillnad i att sjunga si eller så. Och plötsligt hade tiden flugit iväg, tjugofem minuter kändes som tio. Jag ville sjunga mer direkt och ska kanske få öva in min nya sång till musiksidan med henne. Jag blir glad bara jag tänker på att göra det. Jag ska faktiskt ta mig tid till att sjunga mitt i allt!