Det var länge sedan jag la in en bild och fast jag tagit flera den här veckan, så är det nog bäst att ta ett på kisse istället för de andra. Han är min sötnos, Prosit. Här ligger han i Astrids gamla garderob och har det lugnt och skönt. Det är bara jag som stör. Han föddes i min garderob för snart nio år sedan. Kanske är det därför han gärna kryper in i garderober så fort de står öppna. Eller så är han precis som katter brukar vara, nyfikna. Hur gammal han än är, så är han fortfarande som min lillkisse. En del mycket tidiga mornar brukar han sätta igång och jama och vill ut. Det har blivit lite bättre nu när det är mörkt. Det är bara jag som fortfarande vaknar tidigt. Han sätter igång att jama ibland och jamar på ett väldigt irriterande och hest sätt, som om han lider och inte har fått mat på minst tre veckor. Numera bär jag ut honom så jag slipper höra det. Han är inte svältfödd. Igår när jag tog fram räkor dröjde det tio sekunder innan han jamande och svulten kom ner till köket. Är det räkpåseljudet han hör eller känner han doften av frusna räkor? Doften tror jag. Prosit är min sötnos. Han kommer och vill kela varje dag och ligger på mig som en vetevärmepåse. Det är så mysigt då. Mjau!