Så vaknade jag, många gånger, i natt. I Roskilde. Min rumsdelarkvinna, väckte mig kl.2 för hon ville lägga en kudde över min blinkande dator. Nej, det fick hon inte. Varför inte? För att det är min dator och jag ville ha en tidning där istället för en gammal smutsig kudde. Hon hade halva bordet fyllt med sina saker. Jag hade tre broschyrer i en hög. De ville hon lägga undan på en annan säng. Nej, sa jag, jag vill ha dem där. I morse när jag gick upp var broschyrerna borta. Jag hittade dem sen i överslafen, under täcket. Snacka om att ta rummet i besittning och inte låta mig vara där. Fast hon måste ju. Hon hade nog räknat med att vara ensam där. Det hade inte jag. Men jag förstår inte att hon inte kan dela med sig av utrymmet. Nå, jag ska bo där två nätter till. Jag får står ut. Hon med. Har vi otur kan det bli krig mellan henne och mig. Freden i Roskilde blir ett minne blott. Jag ska samla ihop mina saker och bara ta utrymmet för mig i min bädd. Det kanske kommer dit fler kvinnor ikväll. Hoppas det.
Nå, tänk att såna småsaker retar mig otroligt mycket. Kanske är det inte småsaker för mig. Antagligen inte. Det handlar om gränser. Fast nu ska jag byta fokus och göra en god frukost. Jag sitter i de gemensamma lokalerna på vandrarhemmet, övre våningen. Tittar ut över hamnen och husen och den gamla kyrkan på kullen. Det är väldigt fint här. Snart tar jag bussen upp till tåget.