För precis två år sedan var jag i sjunde himlen. Dagen efter reste jag hem. Sedan dess har jag inte återsett mannen jag skulle gjort allt för. Det gör fortfarande ont. Jag tror aldrig att det kommer slutar värka i hjärtat på mig. Han är borta från mig. Jag har ingen att dela kärleksord och närhet med. Jag saknar honom mycket.
I höst har jag arbetat i skolan i trettio år. En del år gick fort och var bra. Andra år har jag lidit mycket av olika orsaker. Mycket kan sättas igång i möten med människor. Jag har löst det genom att hela tiden arbeta med mig själv, annars hade jag slutat som lärare för länge sedan. Jag vet inte hur mycket jag lagt ner av egna pengar på att gå kurser och i terapi, men mycket pengar är det, väl använda stålar.
I november var det tio år sedan pappa dog. Jag tänkt på honom mer än jag brukar just i år. Tio år är en lång tid, och ändå inte.
Jag fyllde år förra veckan och den dagen är också för det mesta svår att ta mig igenom. I år klarade jag det hyfsat bra. Hurra, hurra!
Årsdagar jag INTE firade var, att jag skulle ha jobbat i samma kommun i tjugofem år. Nej, det kunde jag inte klara, så jag slutade efter tjugoett år. Inte heller kunde jag stå ut med att fira tjugofemårig bröllopsdag, jag skilde mig efter tjugofyra år.
Jag tycker inte om att fira årsdagar. Ändå finns de där i minnet på mig. De påminner mig om att jag inte lever i nuet. Annars skulle jag inte ha brytt mig om att skriva om dem just idag. Då hade jag haft något bättre för mig alldeles säkert. Levt mig in i en dansk roman till exempel. Nå, det är inte försent att göra något annat nu. Det blir ständigt nya stunder. Också idag.