Så har jag kommit till Danmark på en längre ferie. Om jag nu har ferie mer.. Nå jag ska i alla fall vara här i tre veckor hade jag tänkt, om jag inte ångrar mig.
Tre veckor är kort tid, men varje dag känns oändligt lång när jag vaknar. Det är märkligt.
Hej då till Sverige i alla fall ett tag. Men jag lyssnar på svensk radio fortfarande. Det ger en trygghet som jag behöver. Jag är inte helt beredd att klippa av banden än.

Hej Danmark! Kanske kommer jag denna gång se Kronborg Slot? Det är i alla fall en av mina planer. Jag har tänkt att vara kulturell och gå på museer, vara ute i naturen, träffa vänner. Om de nu vill se mig. Det var länge sedan jag var här och det är inte helt lätt att hålla igång en vänskap när vi inte ses så ofta. Facebook hjälper en del, men inte helt.

Den första danmarksvännen såg jag faktiskt i Sverige, utanför Eslöv finns ett Divinya. Jag fick sova över där och när jag skulle åka fick jag ett fång solrosor i present. Det var en vacker gest som rörde mig. Och jag får hyra en väns fina sommarhus här i Gilleleje. Jag är otroligt tacksam och glad för det! Hon var den andra danmarksvännen jag träffade. Vem blir den tredje?

Ja vad har jag nu för planer? Upptäcka mer av Själland. Men oj! Lilla Danmark känns plötsligt för stort för mig. Jag blir lätt för bekväm för att resa och upptäcka nytt. Fast jag får intala mig själv att jag inte behöver göra allt de första dagarna. Inte heller första veckan. Jag behöver också vara hemma och skriva, läsa, se på tv, ha kontakt med mitt inre och inte bara se det som är utanför. Men jag får intala mig själv att det är ok att ta det lugnt med. Så idag stannar jag hemma och kurar. Det är ju också en vilodag, en söndag. Jag har suttit i solen och njutit tills molnen kom.

Bakade en äppelpaj med ett svenskt äpple och ett danskt äpple. Vaniljsåsen får symbolisera Öresund då.

Första dagen jag var här, i onsdags, var det stålande sol och varmt. Dagen efter blev det nästintill storm. Styv kuling i alla fall helt klart. Jag gick ner till stranden och kunde knappt stå kvar i vinden. Kameran skakade. Men jag är lycklig över att vara här och stå nere vid stranden och uppleva detta.

Jag var inne i stan, i Helsingör, en dag och fixade lite småsaker. Men jag blir mest trött av städer. Har inget tålamod att vara där faktiskt. En insikt. Men nere på stranden igår, där fick jag en aha-upplevelse, det är ju därför jag är här, för att gå på stranden och höra vågorna rulla in och se kraften och fåglarna och sanden och vara i naturen. Plötsligt började mina sånger sjunga i mig. Det var en mäktig känsla. Tänk att jag har skrivit sånger! Och inte är de klara och insjungna än. Dock utgivna i en diktbok. Här har jag verkligen något att ta tag i, så här efter pandemin. Och i lugn och ro, utan att bli trött av andra saker. Just do it! Hoppas jag gör det när jag är hemma igen.

DANAS SÅNG – om tro, hopp och kärlek – började sjunga i mig på stranden.
Här är lite av den texten:

Min vandring här på stranden tar aldrig slut, jag går
så länge benen bär mig, i alla mina år.
I sanden ser jag fotspår från andra mänskor, och jag
är ensam och ändå inte, Gud är med mig varje dag.

Jag pratar med havet utan att få svar.
Havet brusar på…
Fortsätter att prata – någon lyssnar på mig ändå.
Gud är nära här!

Jag behöver inte plocka fler snäckor, jag har så det räcker. Men stenar med hål i, kan jag inte låta bli att plocka upp. Nu har jag två. Den andra stenen är liten och har faktiskt två hål. Kanske till ett halsband?

KLart jag har drömmar om vad det blir av mina dagar här. Jag vill ju prata danska. Höra danska. Se andra. Hoppas jag kommer bli nöjd, mätt, tillfreds. Jag är ju van vid att ha projekt igång. Här har jag inga byggen att göra. Ingen målning. Men vardag; sova, duscha, laga mat, äta, baka lite, städa, tvätta, handla. Sånt.
Önskar mest av allt att bli sedd och mött. Och då får också jag se och möta min omvärld. I kontakt. Och i kärlek. Drömma går ju.

Väntar på under, för under kan ske,
hoppas ännu på det.
Kommer aldrig glömma – kommer alltid gömma
orden, som du gav till mig,
Kommer aldrig glömma – kommer alltid gömma
kyssarna du gav till mig,
Kommer aldrig glömma – kommer alltid gömma
kärleken – du gav till mig.

Nu är balkongen klar och jag kan leka där med blommor och ljus. Kvällarna blir mörkare. Dagarna med, när solen inte skiner. Det är höst. Löven på björkarna utanför börjar bli gula. Nu går det bara åt ett håll, åt vintern till.

Jag vet att insekter och djur blir lurade av allt ljus som vi släpper ut, som ljusnedsmutsning. Och ändå vill jag njuta lite av kvällsljusen i blommorna. Jag lovar att jag släcker ljusen sen.
Så kommer dagen. Samma plats. Samma blommor. Så annorlunda.

Ungefär så kan det väl vara med att vara i drömmar. På natten lever jag i en verklighet och på dagen i en annan verklighet. Frågan är vilket som är den sanna verkligheten. Kanske båda?

Jag drömmer att jag är på ett föredrag med Marie Bergman. Jag ställer en fråga. Någonstans längre bak i salen ställer någon en följdfråga. Jag vet direkt vem. Jag vill inte titta bakåt. Sätter på mig huvan på tröjan för att inte se och bli sedd. Jag ställer en till fråga och den andre fortsätter också att fråga. Det blir som kontakt mellan oss, fast vi inte har kontakt. Vi vet båda att vi är där.
Sen blir vi tystare. Jag vet att något händer bakom ryggen på mig. Någon tar tag i min stol och skjuter den och mig åt sidan, så vi får vara ifred från andra. Jag vill inte titta. Personen håller en hand på mig. Jag är som paralyserad. Personen börjar tala till mig. Jag vill sjunka genom jorden tror jag. Eller är jag helt betagen? Blyg i alla fall.
Personen berättar att han ska flytta till Öland. Jag antar att han flyttar dit tillsammans med någon. Han säger inget om det. Jag frågar inte. Jag säger inget om mina planer. Men skönt, då behöver jag inte vara så orolig att vi kommer ses igen, tänker jag.

Det var länge sedan vi sågs. Jag trodde aldrig att det skulle ske igen. I drömmen, i den verkligheten, hände det i alla fall.

Kanske kan en person man möter i en nattlig dröm vara som ett ljus? Alla som man saknar kan dyka upp där. Scenen är iordningställd varje natt för det. På dagen har jag planer på ett helt annat sätt. Där bestämmer jag mer, än jag gör på natten.
Visst kan oväntade möten ske. Det vet jag sedan tidigare. Men så fort önskan slår till, så blir det inte av. Det oväntade mötet är oväntat. Det är liksom grejen med det hela.

Jag var på Ikea idag, för jag behövde köpa en ny bänkskiva till köket. Alldeles för stort och tungt för mig, såg jag ganska direkt. 28 kg. Suck! Så var det två unga män där i närheten och jag vågade be dem om hjälp att lasta skivan på vagnen. Toppensnällt! De sa att man inte skulle köpa kök själv… Så rätt, ja, det är en utmaning att vara själv. Dessutom att våga köpa tungt med ett nyligen plågsamt ryggskott.
Jag sa att nu ska jag bara få in den i bilen… ”Du får be någon annan om hjälp där” sa den ena. Jag tänkte att det nog skulle gå bra med hjälp av de fysikaliska lagarna.

Kom ut till parkeringen. Började ställa in sätena, så den skulle få plats. Döm om min förvåning när den ene mannen, Niklas, plötsligt stod vid bilen intill, våra bilar stod jämte varandra där. Hahahaha! Det var som ett mysterium. HUR kunde universum vara så i läge för mig?
Tusen tack till Niklas och hans vän. Jag är verkligen tacksam för er hjälp, både bland lagerhyllorna och på parkeringen. Vänligt, snällt och rart. Goda människor är ni.

Drömmar kan ju vara mycket, drömmen om det som ännu inte är, det som jag önskar skulle bli eller helt enkelt de nattliga äventyren jag drömmer om på natten.

Just nu är det livlig verksamhet i mina nattliga drömmar. Intensivt och känslosamt. Jag drömmer om skolan. Vad är det jag bearbetar egentligen? Det är möjligen kroppens sätt att få syn på oron som jag går och bär på. Tänk om det bara är på låtsas som jag har slutat arbeta? Tänk om det verkligen är så att jag ska vara på skolan på onsdag? Att jag bara har tre lediga dagar kvar av semestern?

Inatt var jag på skolan, en av de första dagarna på terminen. Jag minns inte vad jag gör, men jag är trött och klockan närmar sig 13. Något i mig vet att något är fel, men jag kan inte komma på vad. Ingen säger något. Plötsligt inser jag att jag gjort fel. Jag har gått till ett jobb som jag inte längre har. Jag får gå hem och jag behöver inte be om lov heller. Jag känner mig lättad. Och lite dum. Generad. Vem är jag egentligen som tror att jag skulle vara där?
Kanske var det bara min skugga som var där, eftersom ingen sagt något och jag verkade ju inte synas. Ja, det får jag inget svar på.
I verkligheten är jag arbetslös på onsdag. Verkligen utan arbete. När hände väl det senast? När var jag 64:8 år senast? Imorgon! I september får jag min första pensionsutbetalning. Det blir annorlunda. På vilket sätt förstår jag verkligen inte ännu. Hoppas det blir bra ändå.

Jag går omkring som en främling, i det som verkar vara mitt hem.

Är det verkligen jag som bor här?
Är det här jag vill bo?
Jag har ingen anledning att klaga, jag är egentligen lyckligt lottad.
Men jag bor inte här. Bara mina saker finns här.
Eller är det sakerna som är fel? För mycket? För trist? För lite? För fel?

Vad behöver jag göra för att finna min plats?
En behovsinventering?

Jag känner mig som resterna. Resterna av det som var.
Över. Bränd. Förbränd.
Ur askan stiger… vad?

bcd 20210802

Äntligen klar med framsidan av förrådet. Att kalla det för garage känns fel även om det var det som ägaren då ville ha, i början av 1950-talet. Förråd är det och förråd ska det heta!

Jag målar klart det som aldrig blev klart 2003 eller så, när vi bytte ytterdörr här. Konstigt att måla och vilja måla. Här finns lusten! Det blir ju så fint efteråt med. Något att njuta för ögat. Eller ska jag ta bort färg? Här till exempel! Skulle behövas.

Det börjar bli bärtider här, men jag har faktiskt ännu ingen lust och vilja att plocka något. Jag går ut ändå och tar lite hallon på gården. Kanske ångrar jag mig i vinter om jag inte har blåbär och hallon. Lingon kanske jag har kvar sedan förra året. Däremot skulle jag gärna gå ut och plocka hjortron, men vet inte var. Ingen berättar något för mig och till och med min släkting i Sollefteå köper hjortron. Så det får jag väl också göra om jag verkligen måste ha. Men jag måste inte. Någongång har jag fått av en snäll själ. Men den själen bor inte här.

Jag ska åka iväg en sväng och hämta ett lerfat jag köpte på konstutställning. Vad var det Folmer sa? Han sa att vi skulle sitta ner och ….. Herregud, jag glömmer ord hela tiden! Inte prioritera. Men behovsinventera! Så var det! Jag kom på det! Bra ord!
Jag får väl göra en behovsinventering över söndagen. Vad jag vill och har lust med. Om jag har någon vilja och lust. Utom att måla. Det måste vänta i tre dygn för att torka innan jag kan måla klart runt dörren. Typiskt! Fast så är det med linoljefärg. Men det blir fint!

Inser att jag nu varit ledig i fem veckor och tre dagar. Det är ju knappt något. Undrar hur de närmaste fem veckorna blir då? När var jag ledig så länge i ett snäpp? Det var länge sen.

Och nu ser husfasaden ut så här… grundmålad.
Måste köpa ny linoljefärg, då den färgnyans jag köpte blev fel. Typiskt. Jag trodde det skulle gå ändå. Det är skillnad mellan gulockra och järnoxidgul. I alla fall i mina ögon. Hoppas jag hinner få den rätta innan torsdag. Då borde huset vara färdigmålat, förutom fönsterfodren.

Framsidan på förrådet är skrapad och har börjat grunda där. Det är varmt. Det får ta den tid det tar.

Det är mest roligt att titta bland färgerna och se vad som går att använda. En del har torkat för länge sen, men linoljefärgerna är fantastiska! Bara att ta upp penseln ur glasburken fylld med kall linolja, och fortsätta måla. De har stått sådär i säkert tio år och i ett ouppvärmt utrymme hela långa vintrarna. Färgen är helt ok med. Behöver bara röras och kanske lite förtunning. Det är verkligen miljövänligt med linolja.

Enkel dikt som bara växte fram, som ju ord gör ibland.

Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.
Svett, svettas, svettats.

Trädgård, trädgård, trädgård.
Blommor, blommor, blommor.
Kärlek, kärlek, kärlek.
Saknar, saknade, saknat.
Alltid denna saknad.

Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.

I kortversionen:

Väx, klipp, svett.
Trädgård, blommor, kärlek.
Saknar.
Väx, klipp, svett.

Hurra, hurra! Äntligen blir den fjärde sidan på huset målad efter nästan 21 år här. Den mot skaftvägen, mot norr, mot norrmansgrannens skogs- och slymark. Så det är inte för att den syns jättetydligt ut mot omvärlden. Den ska målas ändå. För att hus behöver omsorg och skydd, precis som människor behöver. De andra sidorna av huset blev målade för länge sen, de håller ett tag till. Jag ska bara bättringsmåla här och där. Det får bli lite lapptäcke av det hela. Min skraparkraft tog slut för en massa år sedan. Och så blev sista sidan kvar.

”Bra staket gör goda grannar”, finns det ett ordspråk som säger. Snart rasar nog staketet på andra sidan. Grannen trodde det var 50 år gammalt. Grannen klipper gräset strikt intill staketet och på min sida växer det vilt av hallon och annat. Det vore enklast att ha ett staket där ändå. Ingen av oss klarar att sätta upp ett nytt staket. Får se vad det kan bli.

Det är viktigt att ha tydliga gränser i alla fall. En häck kan vara det med. Dock får man inte gå in på andra grannens sida och klippa utan lov. Jag behöver en tydligare gräns för mig själv. Inte bara jag har svårt med gränser. Det är många, många som har det och som bråkar om det. Kanske har man inget annat att göra? Troligen inte. Kanske mår man dåligt? Antagligen. Undrar hur den här skatungen mår? Kanske inte så bra. Den kraxar lite tamt och hest. Söker kontakt.

Att bo med gemensam skaftväg kan också orsaka gräl. Om man nu är grälsjuk. Jag var det, när jag bodde längst in och delade med två andra. Det var bara jag och min man som röjde snö. Fast de andra också körde in där. Till slut var det ok ändå, inget ändrade sig oavsett om jag var arg eller inte. Det var lättare att släppa det då. Men har man servitut om vägen, så är det bådas väg att använda. Också här. Det är viktigt att förstå det, när det kommer hantverkare som ska titta på mitt hus och sätta upp ställningar. De står där ett tag, sen kör de igen. Men jag förstår att skaftvägar är en djävulens uppfinning. Lätt att bråka om. Jag ska aldrig mer köpa hus med skaftväg. Men å andra sidan ska jag ju inte heller köpa hus igen. Jag ska bara förvalta det jag har. Och bo här mer nu, när jag är heltidsledig. Huset blir 89 år i juli. Det är gammalt. Så gammal är inte jag. Än.

Tomten är som en törnrosaträdgård. Jag har klippt gångar i gräset i år. Men snart ryker nog det långa gräset, i trädgårdsdelen. Insekterna får nöja sig med ängsmarken sen. Och blommorna. Hundlokan tar jag helst bort. Den är invasiv, trots att den är svensk och inte räknas som sån. Men nu är det för torrt för att dra upp mer. De bara fröar och går av. Nå, det mesta fick jag gjort. Får göra bättre nästa vår.

De här blommorna överlevde vintern, precis som jag och många andra.
Jag är ovan vid att säga att jag har det bra. Att det är ok att ha det bra. Jag är tacksam för det jag har. Det finns några moln på himlen, av saknad och längtan och lite annat. Det är som det är, säger jag istället. Det mesta är bra. Och jag kan göra sylt och saft av rabarbern och flädersaft. Det är så gott! Bara jag slapp diska… hahaha…. men det slipper jag inte.