Min mamma är borta nu.

beskrivning

Min mamma har lämnat mig i stor sorg och saknad torsdag 23 februari 2023 kl 16.22.
Jag var där vid hennes sida, höll hennes högra hand och såg hennes sista andetag.
Jag fattar inte riktigt att det har hänt. Men det är så.

Vilken tur att jag kunde komma hem från Tyskland och visa mamma mina bilder och bjuda henne på Baumkuchen och Schrippen från Salzwedel och marsipanhjärtan från Lübeck. Jag hann läsa lite ur tidningen från Salzwedel och en barnbok. Jag hann visa henne vägen som hon cyklade som 12-åring till Mittelschule, från Immekath till Klötze 1943. Hon hann rätta mitt uttal på Klötze och var så glad för allt jag upptäckt om släkten på min resa.
Vi hann åka rullstolstaxi till min bror och fika där. Mamma var helt tagen av att komma ut på äventyr igen.
Jag hann sova i soffan bredvid henne och jag skojade om att jag skulle flytta ihop med henne där. Det tyckte hon var en god idé. Jag hann ge henne havregrynsgröt till frukost hennes nästsista morgon.
Hon hann äta glass och risgrynsgröt sin sista kväll.
Och nu, är hon ute på helt andra äventyr. Mamma var levande in i det sista, utom det knappt sista dygnet. Det är något att vara tacksam för. Dödsprocessen behövde inte bli så utdragen.

Jag är inte rädd för döden när det är andra som dör. Men själv är jag nog det.
Just nu fungerar jag knappt på ett rationellt plan. Och på andra praktiska plan gör jag det.

Nu finns mammas soffa och elpiano hemma hos mig, jag har möblerat om och kommer göra fler förändringar senare. En hel massa annat finns också att ta hand om, gå igenom, sortera, tvätta, spara och ge bort. Det får ta sin tid. Jag har inte bråttom.
Min almanacka är tom och oskriven nu. Inga fler besök hos mamma. Ingen mer oro för framtiden när det gäller henne. Det värsta som skulle hända har nu hänt.
Mamma fick ett långt och rikt liv. Också ett traumatiskt liv, med att vara barn i krig.
Krig skadar alltid barn, då som nu.
Jag kommer fortsätta att släktforska, det blir bara så tomt att inte ha mamma att berätta för och fråga henne om det jag behöver veta. Jag får göra så gott jag kan. Det får räcka så.

– Jag älskar dig Dana!
– Jag älskar dig mamma!

Jag fick inte tillräckligt med tid, ensam med dig i livet. Men jag fick vara nära dig in i döden och efter döden, det var både respektfullt och fint att få dela tid med dig också efter livets slut och få bestämma hur du skulle ha det under natten och dagen efter.
Ha det nu så bra där du är.
Även om kroppen är död, så är du inte död för mig, men levande i mina minnen.
Om askan är det som blir kvar till sist, må det så vara.
Om du är i en familjegrav, under en gravsten, med dina föräldrar och syster eller i en minneslund har ju ingen betydelse egentligen, mer än för de levande.
Du är varken där eller där. Du är. Det räcker. Ingen behöver försöka övertyga mig om att du skulle vara ”friare” i en anonym minneslund, där man inte får vara med att lägga askan i jorden och inte får veta var askan är nergrävd, alldeles för anonymt för mig.
Den som vill övertyga mig om att det är fint och fritt, behöver nog mest tro på det, för att själv kunna känna sig fri. Det är bara så trist med minneslösa minneslundar utan namn. Rotlöst och dumt. Inget för en släktforskare som jag, som vill vara med hela vägen, också vid en gravsättning.
Ditt namn ska inte glömmas bort. Det kommer stå ristat i sten så länge jag lever.
Waltraud Gisela Müller.
Waltraud Gisela Fors.
Traudel Gisela Jernegrip. Gift med Rune just idag, fast för 44 år sedan.
Min mamma, vacker, tacksam och kärleksfull.
91 år, 11 månader och 23 dagar.
Född i Berlin 28 februari 1931 – död i Farsta 23 februari 2023 kl 16.22.

beskrivning

Klockan är från mina morföräldrar i Berlin. Den fanns där när mamma föddes.