God första advent.
Svara
Månadsarkiv: november 2021
Sex och en halv timme.
Lite mer än sex timmar.
Lite mindre än sju timmar.
Ensam med min mamma.
Vem kunde ha trott det?
Efter 64 år och nästan 65?
Att jag fick ha tid med min mamma
alldeles själv.
En enda gång.
En enda gång hittills.
Jag gråter när jag tänker på det.
Vad hindrade oss från kontakt?
Vad hindrade oss från att vara tillsammans?
Vad hindrade oss från att vara
JAG och DU?
Omständigheter. Familjen.
Tre andra syskon.
En frånvarande pappa.
Jag visste inte, för
Vem Var Jag att behöva en mamma
när allt annat var viktigare?
Körerna, de jävla körerna.
Och älskarna. Din skola. Övningarna.
Och mannen i ditt liv.
Tiden. Mitt liv med min familj.
Min sorg, din sorg
över att vi inte kunde mötas.
Jag var arg, såklart.
Jag kunde inte vara annat. Då.
Du älskade dina körer och din man.
Du älskade oss barn som flock.
Du älskade mig som en i flocken.
Jag Ville Inte Vara En I En Flock.
Jag ville vara MIG, med DIG.
Du fick träna på att säga
”Dana, jag älskar DIG!”
Nu har vi en hemlighet
som ingen annan vet.
– Jag älskar dig Dana!
– Jag älskar dig Mamma!
Hur lång tid tog det att lära sig säga det?
Ett helt jävla liv.
Sextiofyra år och elva månader.
Det är inte den enes fel att det blivit fel.
Det ligger hos oss båda.
Men jag var barnet och hon var den vuxna.
Nu är vi båda vuxna, även om jag är gammal och mamma är jättegammal.
Jag vill laga det som är trasigt.
Jag har den senaste tiden tänkt på det som är trasigt. Saker kan vara trasiga, likaväl som relationer. Kroppar kan gå sönder och ingen skulle kunna tänka sig att gå omkring med brutna ben eller öppna sår frivilligt. Psykisk ohälsa kan också ge känslan av att vara trasig och inte hel.
Om jag har trasiga kläder, vill jag hellre laga dem, än att kasta bort dem. Det är slöseri att kasta bort det som går att använda, jag kan hellre ta fram nål och tråd eller lim, eller ett nytt trästycke och laga det som behöver lagas. Det är slöseri med mänskliga resurser att inte ta sig själv på allvar och ta hand om sitt lidande. Livet har sina upp-och nedgångar, så är det för alla, men alla har inte lärt sig att hantera dem, vi är olika sårbara i olika tider dessutom.
Så tänker jag på trasiga relationer, där lidandet involverar inte bara dig, utan också andra. Finns det något att göra åt det egentligen? Eller är det bara att acceptera det; som om att gå omkring med ett brutet ben, en trasig tröja, eller med en känsla av att vara dålig och fel? En del gör väl så, härdar ut, köper nya dyra kläder eller lämnar relationer som ger smärta. En del stannar kvar utan förändringar.
Också jag har trasiga relationer i mitt liv. Det är inget jag har önskat eller velat ha. De bara är. Precis som för de flesta, har det sina rötter i barndomen. Jag är tacksam för att jag den senaste tiden, har fått en andra chans att hela min relation till min mamma. Det är liksom aldrig försent, lär jag mig. Vi båda är glada för att få en bättre kontakt och kunna sopa rent i vår relation till varandra. Det är inte den enes fel att det blivit fel. Det ligger hos oss båda. Men jag var barn och hon var vuxen. Nu är vi båda vuxna, även om jag är gammal och mamma är jättegammal.
Jag har mer och mer fått den insikten att det är viktigt för mig att jag vill laga det som är trasig.
Kanske är det ett halsband som gått sönder. Eller mina tights. Eller en relation. Gör det bara, innan det är försent. Det känns enklare att gå med hela kläder och slippa tänka på hålen. Relationerna blir enklare. Kroppen mår bättre, psykiskt och fysiskt. Jag vill också finnas för att hjälpa andra att må bättre. Därför blev jag gestaltterapeut. Då kan det, om möjligt, vara ännu mer uppfordrande att hela sina trasiga relationer. Och att ha verktygen för det.
Men ska då allt lagas och bli helt igen fast med ärr eller lagade sprickor?
Det kan finnas en tröstande syn på att vara eller känna sig trasig.
Rumi sa:
”The wound is the place where the Light enters you.”
Leonard Cohen tog till sig orden och gjorde en berörande sång ”Anthem” om det.
”There is a crack, a crack in everything. That’s how the Light gets in.
Och så finns den här berättelsen som jag just nu inte kan härleda till rätt ursprung. Kanske kan någon av er som läser det här, tipsa mig om det.
Sagan om den trasiga krukan
En äldre kinesisk dam hade två stora krukor, som hängde på var sin sida av en stång, som hon bar över nacken. En av krukorna hade en spricka, medan den andra krukan var perfekt och alltid levererade en full portion vatten. Efter en lång tur från bäcken till huset, var den läckande krukan halvfull. I två år hände detta dagligen, kvinnan kom hem med bara en och en halv kruka vatten. Naturligtvis var den perfekta krukan stolt över sitt resultat. Men den stackars läckande krukan skämdes över sin prestation och var olycklig över att den bara kunde göra hälften av vad den var gjord för att göra. Efter två år av vad den kände som en bitter tid,
talade den en dag med kvinnan nere vid bäcken.
– Jag skäms över mig själv, för att sprickan på min sida gör att vatten läcker ut hela vägen tillbaka till ditt hus.
Den gamla kvinnan log och svarade:
– Lade du inte märke till att det är blommor på din sida av stången, men inte på den andra sidan? Det är för att jag alltid vetat om din läcka, så jag har planterat frön på din sida av stigen. Varje dag när vi går tillbaka har du vattnat dem. I två år har jag kunnat plocka dessa vackra blommor för att dekorera bordet. Om inte du är precis den du är, skulle inte dessa skönheter funnits här och smyckat huset. Vi har alla våra fel, men det är sprickorna och felen vi har som gör våra liv intressanta och givande. Så ta var och en för vad den är och sök det goda hos den.
Ta hand om dig. Ta hand om mig. Ta hand om oss, våra saker och vår jord.
De första hundra dagarna.
Idag har jag varit fri, arbetsfri, utan lönearbete, arbetslös, ledig, pensionär,
i prick etthundra dagar.
Då kan det vara dags för en sammanfattning av den tiden, som inte kommer igen.
Det som är gjort, är gjort.
Barndomens första 6 år genomlevda. Skoltidens 12 år med. De 47 åren av lönearbete är avklarade. Och nu 100 dagar som pensionär.
Blev det som jag trodde? Blev det som jag ville? Hm… nja, njä…
Dag 1-19 Först stannade jag kvar i huset i norr, istället för att resa söderut som jag gjort i alla år, så länge jag haft huset där, när jag jobbade och höstterminen skulle börja.
Det var skönt att få vara kvar i lugn och ro. Arbete med huset behövdes göras och jag kunde ha kvar båten i älven.
Sen hade jag ont i vaden och tog det inte på allvar. Jag förstod inte bättre, mer än att något var fel. Inte heller min kontaktsjuksköterska reagerade över den informationen och inte vårdcentralen, när jag ringde för att boka tid hos läkare. Jag var kvar i godan ro. Och vaden blev allt tjockare, mer röd och gjorde ont. DÅ åkte jag ut på älven sista gången för sommaren, tog upp båten och ringde därefter 1177. Sen till akuten fem mil bort och få sprutor. Troligen en biverkning av medicinen jag har. Ingen bra start på min fria höst direkt. Men det var spännande? eller intressant? helt klart läskigt! att ta sprutor själv i magen. Inte så farligt ändå. Nu vet jag det.
Som den kämpe jag är… hm…. så packade jag för hemresa dagen efter och reste hem på måndagen i slutet av augusti. Gick direkt till Närakuten för att få ultraljud och bekräftelse på diagnos, mer sprutor och medicin.
Dag 20-40 Hemma och planerar för höstresan till Danmark. Vågar inte planera för att vara borta i de två månader jag hade tänkt. Tränar på rehabgymmet och simmar i badhuset och leker att jag är ung simmare igen.
Dag 41-63 Reser söderut och stannar borta i 23 dagar. Det är ju inte så himla bra att köra långa sträckor nu, men jag gör det med kompressions- och stödstrumpor. Tur att det finns hjälpmedel att använda. Jobbigt med hjälpmedel. Livet blir mer komplicerat med allt jag behöver ha med mig och använda för min hälsas skull. Det var enklare förr, när det bara var att klä på sig och dra borsten genom håret på morgonen och borsta tänderna och gå till sängs på kvällen och somna gott. Jag är glad för att jag i alla fall kan gå och slipper använda kryckor, som jag behövde för tre år sedan, då jag hade en bakercysta i knävecket. Jag reste ändå till USA. Än så länge hindrar inte mina sjukdomar mig från att resa. Tur det! Simmar i badhuset i Helsinge i Danmark och klarar att simma 25 meter fjäril. Butterfly. Jag är väl en fjäril då?
Dag 64-92 Dagen efter jag kom hem från fina Danmark, var det dags för mamma att åka in på sjukhus. Fyra livshotande sjukdomar har hon nu besegrat efter 9+17 dagar på sjukhus. Det har varit en orolig tid med hennes sjukdomar och ovissheten om framtiden har präglat dagarna sedan dess.
Egentligen är ju alla dagar ovissa för oss alla. Livet lovar en ingenting. Men ändå.
Jag har träffat två covid-sjuka på sjukhuset, det kunde jag inte ha gissat innan att det skulle ha hänt. Mamma tillfrisknade, hennes man avled. Jag är fortfarande mycket försiktig med vilka jag träffar, håller avstånd och har munskydd på mig på allmänna platser inomhus.
Hösten har varit en tid med existensiella tankar, ensamhet, sorg och också glädje, i varandet mellan liv och död, för både mig och min mamma. Jag har gjort uppföljning med fjärdeårskontrollen också. Hösten är numera en orolig tid för att vänta på besked. Så blev jag bortglömd med att få besked. Oron steg.
Jag hade väl önskat att jag hade varit fri från sjukdomar och kunde leva mer enkelt. Jag är också tacksam för att jag kan göra det jag vill, i min frihet. Dessutom kan jag finnas till hands för att hjälpa till och vara med mamma, i samarbete med mina tre syskon. Vi samlas när vi behöver. Det känns fint.
Dag 93-99 Lite lugnare tider äntligen igen. Mamma är hemma och min ene bror bor där ett tag. Jag har börjat träna på rehabgymmet igen och det känns bra. Går i skogen, på promenad, träffar några goda vänner, lyssnar på föredrag, läser. Jag orkar något litet varje dag oftast. Min grundkänsla är ganska grå och orkeslös, men det är ju också som höstens nyanser och energi.
Dag 100 Så idag, på hundradagsdagen, får jag säga GRATTIS till mig själv att jag var klok nog att säga tack och adjö en termin i förväg, till att jobba i skolan varje dag, det hade jag inte klarat. Dessutom vill jag sända ett tack till sjukvården. Firar med att ta den tredje covid-19-vaccinationen. Tänk om jag skulle få ett besked om tid för en ultraljuds-undersökning idag med, det vore toppen, vill inte bli bortglömd igen.
Och ett stort HURRA! Mamma har just idag fått bifall att komma in på äldreboende. Det blir vi alla glada för.
Bara ibland glömmer jag bort vilken dag det är.
Oftast vaknar jag runt kl 7-8. Jag är oftast trött runt kl 22. Jag håller något slags rutin. Sover illa, har så ont i mina stackars ben. Sömnen är uppdelad hela natten. Tur att jag kan somna om oftast i alla fall. Hoppas det blir bättre om ett drygt år, när jag slutar med en av medicinerna.
Jag har börjat städa i mina bokhyllor och läser mer, hittade Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, första bandet från 1918. Nu läser jag andra bandet från 1927, köpt genom en antikvariatshemsida.
Nu ser jag fram emot min sextiofemte födelsedag. Nedräkning pågår. Det blir ett stillsamt firande, en lillördag i december. Sen är jag en riktig ålderspensionär. Vad mer kan man väl önska av tillvaron?
(varmhjärtad närhet, pussar o kramar, kontaktfulla möten, en kärlek, resor, barnbarnsbesök, städat och sorterat i alla hyllor, ett till rum i lägenheten, ett nytt gammalt hus i Danmark, god hälsa, kära vänner, familjemiddagar, viktnedgång, skrivinspiration, musikinspelningsglädje, få veta meningen med livet osv… )
Älska mig för den jag är.
Nej, jag behöver inte bli älskad som den jag är, men respekterad.
Inte förnekad, men sedd och synlig.
Inte utestängd, men inbjuden och tillsammans med andra.
Inte en projektionsskärm, men accepterad med de fel och brister jag har,
precis som alla har. ❤ ❤ ❤
Ljuset.
För Rune, som lämnade livet och mamma, tisdag 2 november 2021.
Ljuset
Jag ser hur ljusen brinner ut
Jag ser hur varje liv tar slut
De strålande bloss
Som lyste för oss
Tar slut
De brinner alla ut
Jag ser hur livet rinner bort
Hur tiden alltid är för kort
Den ändlösa stig
Som skulle bli mitt liv
Tar slut
Skall också nå sitt slut
Jag stod vid det rytande havet inatt
Och såg ut i rymdens evighet
Och jag såg en svag men tydlig glöd
Jag såg att nya stjärnor föds
Så fast det var natt
var det ändå inte svart
Där ute
Tändes nya ljus
Vi är en sekund i epokernas ström
Men vårt liv är en oersättlighet
Så innan min låga flämtar till
Och skymningstimman tiger still
Vill jag vara ett bloss
För de som följer oss
En tid
Ett ljus på deras stig
En tid
Ett ljus i deras liv
Text och musik av Björn Afzelius
Inte visste jag att framtiden skulle bli så här.
Inte visste jag att framtiden skulle bli så här.
Dagen efter jag kom hem från Danmark, har jag tillbringat massor av tid på sjukhus hos en nära anhörig. Det är verkligen mycket känslor som är i svall och känslorna är i gungning. Osäkerheten, livet och döden kommer nära.
Och det räckte inte med det första sjukdomsfallet med en osäker utgång mellan liv och död. Sedan kom coviden och drabbade ytterligare en nära anhörig och även den första sjuka blev smittad av den. Ur askan i elden.
Det är en absurd tillvaro, att hälsa på två covid-sjuka, på sjukhuset, vi har fått vara där och klätt på oss munskydd, visir, plastförkläden och handskar. Tvål och sprit. Jag är så tacksam för att vi har fått lov till det. Att behöva vara ensam i en främmande miljö, med en osäker utgång, att leva på kanten till döden är inget att stå efter. Och så drabbades vi av ett dödsfall igår. Det är hemskt att behöva ta avsked på det här sättet, med skyddsutrustning och avstånd.
Nu hoppas vi på ett tillfrisknande från coviden, så att vi kan få kramas igen och stötta och få tiden som är kvar i livet att bli kontaktfull och nära, och få sagt det som behöver sägas och bli så klar man kan bli. Om det nu går.
Livet lovar en ingenting.
Tacksamheten över livet som var, kan vara det översvallande goda, som ger tröst i avskedet från livet på jorden. Att vara klar för avfärd till det okända, eller till himlen och ha tron på att få möta sin familj igen hjälper, det kan vara som en spännande resa.
När det är dags att ta farväl, då finns bara en väg kvar att gå.
Och vi andra får vara kvar ännu ett stycke tid. Kvar att ta hand om det som blir kvar.
Sörja. Minnas. Ta hand om varandra.