Lite mer än sex timmar.
Lite mindre än sju timmar.
Ensam med min mamma.
Vem kunde ha trott det?
Efter 64 år och nästan 65?
Att jag fick ha tid med min mamma
alldeles själv.

En enda gång.
En enda gång hittills.
Jag gråter när jag tänker på det.
Vad hindrade oss från kontakt?
Vad hindrade oss från att vara tillsammans?
Vad hindrade oss från att vara
JAG och DU?

Omständigheter. Familjen.
Tre andra syskon.
En frånvarande pappa.
Jag visste inte, för
Vem Var Jag att behöva en mamma
när allt annat var viktigare?
Körerna, de jävla körerna.

Och älskarna. Din skola. Övningarna.
Och mannen i ditt liv.
Tiden. Mitt liv med min familj.
Min sorg, din sorg
över att vi inte kunde mötas.
Jag var arg, såklart.
Jag kunde inte vara annat. Då.

Du älskade dina körer och din man.
Du älskade oss barn som flock.
Du älskade mig som en i flocken.
Jag Ville Inte Vara En I En Flock.
Jag ville vara MIG, med DIG.
Du fick träna på att säga
”Dana, jag älskar DIG!”

Nu har vi en hemlighet
som ingen annan vet.
– Jag älskar dig Dana!
– Jag älskar dig Mamma!
Hur lång tid tog det att lära sig säga det?
Ett helt jävla liv.
Sextiofyra år och elva månader.

Det är inte den enes fel att det blivit fel.
Det ligger hos oss båda.
Men jag var barnet och hon var den vuxna.
Nu är vi båda vuxna, även om jag är gammal och mamma är jättegammal.