Omgång.

Enkel dikt som bara växte fram, som ju ord gör ibland.

Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.
Svett, svettas, svettats.

Trädgård, trädgård, trädgård.
Blommor, blommor, blommor.
Kärlek, kärlek, kärlek.
Saknar, saknade, saknat.
Alltid denna saknad.

Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.

beskrivning

I kortversionen:

Väx, klipp, svett.
Trädgård, blommor, kärlek.
Saknar.
Väx, klipp, svett.

Äntligen målning!

Hurra, hurra! Äntligen blir den fjärde sidan på huset målad efter nästan 21 år här. Den mot skaftvägen, mot norr, mot norrmansgrannens skogs- och slymark. Så det är inte för att den syns jättetydligt ut mot omvärlden. Den ska målas ändå. För att hus behöver omsorg och skydd, precis som människor behöver. De andra sidorna av huset blev målade för länge sen, de håller ett tag till. Jag ska bara bättringsmåla här och där. Det får bli lite lapptäcke av det hela. Min skraparkraft tog slut för en massa år sedan. Och så blev sista sidan kvar.

beskrivning

”Bra staket gör goda grannar”, finns det ett ordspråk som säger. Snart rasar nog staketet på andra sidan. Grannen trodde det var 50 år gammalt. Grannen klipper gräset strikt intill staketet och på min sida växer det vilt av hallon och annat. Det vore enklast att ha ett staket där ändå. Ingen av oss klarar att sätta upp ett nytt staket. Får se vad det kan bli.

beskrivning

Det är viktigt att ha tydliga gränser i alla fall. En häck kan vara det med. Dock får man inte gå in på andra grannens sida och klippa utan lov. Jag behöver en tydligare gräns för mig själv. Inte bara jag har svårt med gränser. Det är många, många som har det och som bråkar om det. Kanske har man inget annat att göra? Troligen inte. Kanske mår man dåligt? Antagligen. Undrar hur den här skatungen mår? Kanske inte så bra. Den kraxar lite tamt och hest. Söker kontakt.

beskrivning

Att bo med gemensam skaftväg kan också orsaka gräl. Om man nu är grälsjuk. Jag var det, när jag bodde längst in och delade med två andra. Det var bara jag och min man som röjde snö. Fast de andra också körde in där. Till slut var det ok ändå, inget ändrade sig oavsett om jag var arg eller inte. Det var lättare att släppa det då. Men har man servitut om vägen, så är det bådas väg att använda. Också här. Det är viktigt att förstå det, när det kommer hantverkare som ska titta på mitt hus och sätta upp ställningar. De står där ett tag, sen kör de igen. Men jag förstår att skaftvägar är en djävulens uppfinning. Lätt att bråka om. Jag ska aldrig mer köpa hus med skaftväg. Men å andra sidan ska jag ju inte heller köpa hus igen. Jag ska bara förvalta det jag har. Och bo här mer nu, när jag är heltidsledig. Huset blir 89 år i juli. Det är gammalt. Så gammal är inte jag. Än.

beskrivning

Tomten är som en törnrosaträdgård. Jag har klippt gångar i gräset i år. Men snart ryker nog det långa gräset, i trädgårdsdelen. Insekterna får nöja sig med ängsmarken sen. Och blommorna. Hundlokan tar jag helst bort. Den är invasiv, trots att den är svensk och inte räknas som sån. Men nu är det för torrt för att dra upp mer. De bara fröar och går av. Nå, det mesta fick jag gjort. Får göra bättre nästa vår.

beskrivning

De här blommorna överlevde vintern, precis som jag och många andra.
Jag är ovan vid att säga att jag har det bra. Att det är ok att ha det bra. Jag är tacksam för det jag har. Det finns några moln på himlen, av saknad och längtan och lite annat. Det är som det är, säger jag istället. Det mesta är bra. Och jag kan göra sylt och saft av rabarbern och flädersaft. Det är så gott! Bara jag slapp diska… hahaha…. men det slipper jag inte.

Tiden.

Nu går tiden snabbt helt plötsligt. Snart arbetar jag mina sista fyra dagar i skolan. Eleverna har fått sitt sommarlov och jag får mitt på torsdag. Mitt eviga lov. Det känns overkligt och märkligt, på ett sätt tomt redan nu.

Vem är jag utan skolan? Skola och barn har fyllt mitt liv och alla dagar sedan jag började lekskolan hösten 1962, i stort sett. Sedan har jag arbetat på sjukhus en period, på ett boende, på Konsum, på Åhlén&Holms centrallager och kanske något mer. Jag har arbetat som barnvakt sedan jag var 10 år. Men skola har varit mitt andra hem i tja… femtiosex år. Och hur gärna jag än ville stanna, så är det dags att gå.

Min själ behöver FRIHETEN.
Min kropp behöver tid för träningen.
Min hjärna behöver få vara utan stress så gott det går.

Jag processar processen i mitt skrivande. I mina känslor. I musiktexter.

”Tänk om övergången från livet som lärare till livet som pensionär kändes lika stadig som den här stenbron i Småland… men ack nej! Känslorna sitter utanpå huden och svingar sig som den värsta svajvajerbron. Glad, ledsen, berörd, glad, berörd, tacksam, ledsen, avundsjuk, abstinens från vissa elever redan. Vem är jag sen? Va?”

beskrivning

”På hemväg från Småland i söndags. Att stanna upp. Att vara närmare. Att komma fram. Så är det första juni idag. Sommar. Och jag har bara sjutton dagar kvar i mitt skolliv. 17. Det var som sjutton! Talet har en magisk klang för mig. Att vara på sjuttonde våningen, med utsikt över stan tillsammans med en kärlek. Sjuttonde balladen. Den kan jag sjunga idag. Att vara full i sjutton. Att vara sjutton år. 17 juni. Snart.”

Skålen kommer nog vara fylld med sjutton kulor alltid, som en påminnelse om tiden och kärleken.

beskrivning

I’ve got nothing on my mind. Nothing to remember… nothing to forget… I’ve got nothing to regret. sjöng Don McLean. Nu vill jag sjunga den.
Tänk om det var så med. Och tänk att börja varje dag med en tom målarduk, klar att börja måla, om och om igen… Vilka färger vill jag måla med i dag?”

beskrivning

Min sista elev blev egentligen mina sista två. Jag räknar båda som de sista. Det blev en extra gång med den ena för jag fick en sådan längtan. Och den sista tog med sig karameller hemifrån till oss. Och vi kommer sakna varann. Jag vet att barn går vidare mycket lättare än andra. De har livet framför sig. De fyller år med tillförsikt och framtidstro. Jag däremot, har firat de flesta födelsedagarna. Livet som är kvar är mer ändligt. Här är existensens påminnelse om ändligheten. Och trösten: att LEVA i NUET!

beskrivning

Som minne från min skola fick jag fina presenter, hur det nu gick till… jag har bara varit där i fyra år. Och det blev inte som jag tänkte. För livet kom där och påminde mig och oss alla om skörheten. Livet lovar en ingenting. Det är bara att göra sitt bästa med det som finns. Och låta det andra vara. Acceptera att det blir som det blir.
Pandemin har färgat tiden i skolan de sista 15 månaderna. Vänner som fanns, finns inte mer. Oron som jag kände var stor. Lättnaden att vara vaccinerad är också stor. Men faran är inte över. Än kommer nya larm. Men som ett träd, kan jag se att jag står stadigt ändå. Jag lever. Och snart är jag pensionär. Tack alla på min skola för presenterna. Tack för omsorgen jag fått.

beskrivning