Tiden.

Nu går tiden snabbt helt plötsligt. Snart arbetar jag mina sista fyra dagar i skolan. Eleverna har fått sitt sommarlov och jag får mitt på torsdag. Mitt eviga lov. Det känns overkligt och märkligt, på ett sätt tomt redan nu.

Vem är jag utan skolan? Skola och barn har fyllt mitt liv och alla dagar sedan jag började lekskolan hösten 1962, i stort sett. Sedan har jag arbetat på sjukhus en period, på ett boende, på Konsum, på Åhlén&Holms centrallager och kanske något mer. Jag har arbetat som barnvakt sedan jag var 10 år. Men skola har varit mitt andra hem i tja… femtiosex år. Och hur gärna jag än ville stanna, så är det dags att gå.

Min själ behöver FRIHETEN.
Min kropp behöver tid för träningen.
Min hjärna behöver få vara utan stress så gott det går.

Jag processar processen i mitt skrivande. I mina känslor. I musiktexter.

”Tänk om övergången från livet som lärare till livet som pensionär kändes lika stadig som den här stenbron i Småland… men ack nej! Känslorna sitter utanpå huden och svingar sig som den värsta svajvajerbron. Glad, ledsen, berörd, glad, berörd, tacksam, ledsen, avundsjuk, abstinens från vissa elever redan. Vem är jag sen? Va?”

beskrivning

”På hemväg från Småland i söndags. Att stanna upp. Att vara närmare. Att komma fram. Så är det första juni idag. Sommar. Och jag har bara sjutton dagar kvar i mitt skolliv. 17. Det var som sjutton! Talet har en magisk klang för mig. Att vara på sjuttonde våningen, med utsikt över stan tillsammans med en kärlek. Sjuttonde balladen. Den kan jag sjunga idag. Att vara full i sjutton. Att vara sjutton år. 17 juni. Snart.”

Skålen kommer nog vara fylld med sjutton kulor alltid, som en påminnelse om tiden och kärleken.

beskrivning

I’ve got nothing on my mind. Nothing to remember… nothing to forget… I’ve got nothing to regret. sjöng Don McLean. Nu vill jag sjunga den.
Tänk om det var så med. Och tänk att börja varje dag med en tom målarduk, klar att börja måla, om och om igen… Vilka färger vill jag måla med i dag?”

beskrivning

Min sista elev blev egentligen mina sista två. Jag räknar båda som de sista. Det blev en extra gång med den ena för jag fick en sådan längtan. Och den sista tog med sig karameller hemifrån till oss. Och vi kommer sakna varann. Jag vet att barn går vidare mycket lättare än andra. De har livet framför sig. De fyller år med tillförsikt och framtidstro. Jag däremot, har firat de flesta födelsedagarna. Livet som är kvar är mer ändligt. Här är existensens påminnelse om ändligheten. Och trösten: att LEVA i NUET!

beskrivning

Som minne från min skola fick jag fina presenter, hur det nu gick till… jag har bara varit där i fyra år. Och det blev inte som jag tänkte. För livet kom där och påminde mig och oss alla om skörheten. Livet lovar en ingenting. Det är bara att göra sitt bästa med det som finns. Och låta det andra vara. Acceptera att det blir som det blir.
Pandemin har färgat tiden i skolan de sista 15 månaderna. Vänner som fanns, finns inte mer. Oron som jag kände var stor. Lättnaden att vara vaccinerad är också stor. Men faran är inte över. Än kommer nya larm. Men som ett träd, kan jag se att jag står stadigt ändå. Jag lever. Och snart är jag pensionär. Tack alla på min skola för presenterna. Tack för omsorgen jag fått.

beskrivning

2 svar på ”Tiden.

  1. Lycka till med livet som pensionär. Jag är avundsjuk på dig och skulle mer än gärna gå i pension nu.

  2. Tack kära Monika! Ja, det är en lång väntan i vår ålder om vi inte kan kosta på oss att gå i pension tidigare. Din tid kommer! Håll ut!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.