Det finns en del av mig som går vidare, jobbar på, fortsätter med livet, bara för att det ska vara så. Jag gråter mindre, är till synes gladare, mer grundad, ser mer framåt, gör mina saker, om än inte alltid helhjärtat. Och så finns det en annan del av mig som fortfarande sörjer, har ont och är arg. Jag var inte klar att bli lämnad så här helt utan kontakt med honom. Skulle jag för övrigt någonsin ha blivit klar? Det vet jag inte.
Att slänga ut granen, att säga adjö till min son och sonhustru, att lämna, att bli lämnad, väcker den där separationsångesten hos mig. En del avsked är för alltid. Kan kännas både hemskt och skönt. Hemskt att aldrig ses igen eller skönt att slippa se varandra igen. En del farväl är ett På återseende, om Gud så vill.
Kanske kommer saknaden alltid att finnas där, i längtan efter den älskade.

Att slänga ut granen är inte bara en enkel handling. Det kan vara symbol för så mycket mer. Och sen ligger det barr kvar lång, lång tid efteråt, som nu och då kan ge smärtsamma stick. Precis som kärlekssorg som finns kvar och som emellanåt smärtar till.
Och ibland är det inget mer. Bara slut på att ha en barrande gran hemma i vardagsrummet.

Granen barrar och ska slängas ut idag. Jag ska genast gå upp och duscha och sätta igång med att packa ner julgranspyntet.
Idag åker mina gäster hem dessutom. Varför det? Kan de inte bo här för alltid? Måste jag bo själv här? Jag kan visst förstå att de ska åka tillbaka till Borås och plugga färdigt. Och jag kommer sakna dem!
Jullovet krymper ihop nu och blir till några futtiga dagar kvar. Jag har varit sjuk i stort sett två veckor. Det var ju inte så lovet skulle ha varit. Och så blev det.
Nå, upp och hoppa. Ta nya tag. Spotta i nävarna och gå vidare.

Nu är glada julen slut slut slut.
Julegranen bäres ut ut ut.
Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän (dvs julebocken)
för det har han lovat!