Ack ja, så blev det gin ikväll i alla fall. Nå, det är min enda tröst och belöning jag har. Idag skriver jag den tristaste blogg jag vet att läsa själv, om dagens arbete, vem ska jag annars berätta det för för? Min käraste som jag inte har, min medarbetare jag inte har, mina barn som jag har, eller ska jag plåga mina vänner jag har? Nej, jag bloggar!
Kära dagbok:
Jag har målat med linolja hela dagen, knutar, vindbrädor och foder, och det är trevligt och avkopplande att jobba med linoljefärg. Färgen ska liksom gnidas in, utan stress då, inte bara att blaska på. Jag kunde inte låta bli att måla med gulockran runt fönstren, det blir så snyggt och det ger mig en försmak av att snart vara klar med mitt sommarhusprojekt. Tyvärr är inte fönstren klara än, jag har inte orkat med dem riktigt. Två lager linolja på framsidan och runtom bara, så blir de klara med. Kan ta fyra dagar till då. Lång torktid behövs. Det får bli målning ikväll helt enkelt.
I morgon får jag ta itu med väggen igen. Jag har ett motstånd till att gå upp och göra klart. För mycket. För lång tid. För petigt. För högt upp. För trist. Det syns inte. Behöver en vilodag. Jag har många ursäkter.
Jag har tack och lov inte blivit gripen av Harry P. än, den orkar jag bara läsa femton sidor av i taget och jag låtsas att jag förstår allt jag läser. Engelskan har SÅ många ord!