Begravning.

beskrivning

Idag var jag på begravning av en kär och nära vän. Hur kan vi människor överleva sådan smärta att mista den som är oss kär? Jag förstår det inte. Och ändå gör vi det på något sätt. Jag känner hur tom jag blir inuti. Jag saknar honom. Jag pratar med honom, fast egentligen pratar jag mest med mig själv.
Jag fick intala mig själv att gå. Jag ville smita. Göra något annat. Jag fick säga till mig själv, som jag har sagt till andra, som tvekat att gå på begravning:
– Gå! Det brukar kännas bättre efteråt.
Jag vet inte om det är så nu. Inte än.
Eftersom dagen idag var så varm och strålande, i vitsippstid och lövsprickning och skir grönska, ville jag ut och göra något mera på kvällen. Jag åkte till kyrkogården där jag har en grav att sköta om. När jag rensat bort lite ogräs och städat upp runtom, gick jag en spankulerande tur genom raderna av gravar. Jag såg namn jag kände igen. Namn jag inte kände igen. Hur olika kan gravar se ut! En del nyare gravar visar ett porträtt, av den förr så levande människan. Funderade också på hur det blir om alla strör askan i havet. Hur kommer vi få ihop våra rötter och få hjälp att minnas de människor som fanns i vår uppväxt – föräldrar till våra vänner, syskon till våra vänner, vänner, våra lärare, affärsägare, författare, vår egen familj och släkt. Det blir helt klart svårare. Kommer döden kanske på ett större avstånd då, när ingenting i denna världen längre påminner om dem som lämnat denna världen? Är de inte helt borta och döda, när de istället finns strödda omkring oss, i hav och natur?
Det gör inte ont att se graven som jag sköter om och att minnas de döda. Människorna där som levt, är borta sedan länge och jag känner ingen sorg längre över att de är i skugglandet. Sorgen är här och nu. I påminnelsen om min egen dödlighet. I smärtan över att bli kvar och lämnad. I tomrummet min vän lämnar efter sig, i mig och andra.
Jag är glad över att ha en grav att gå och kontemplera vid. Att gräva lite i jorden och göra fint. Att ha omsorg om graven. De dödas gravar är en del av mina rötter, som jag kan stanna till vid och ordlöst bara vara.
Kära vän, förut saknade du mig. Nu får jag sakna dig. Jag kommer aldrig glömma dig. Tack för alla goda spår du lämnade kvar.

beskrivning

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.