Jag har bestämt möbler till mitt rum i skolan hela natten! Å så trist! Det är ju det jag ska göra idag, på jobbet! Inte hemma i sängen när jag sover!
På mitt förra jobb fick jag också handla möbler, för sex år sen. Det var ju fint att få inreda sitt eget. Mina skåp! Min egen stol! Till mig! Sen slutade jag och ingen ville ha mitt kamikazejobb efter mig, så nu har väl andra tagit över de blå skåpen och den gula fina stolen.
Nu har jag inte alls samma känsla av förmån. Klart att jag ska ha möbler. Det är ju ett jobb jag ska sköta, så länge jag är där. Så länge nu jobbet ligger där det ligger, så länge verksamheten finns, så länge som…
Jag tar inget för givet. Tar en dag i taget med livet. Planerar för ett år i taget högst på jobbet. Ingenting är säkert. Allt är som det är just idag. I morgon är en annan dag. Saker har inte samma värde för mig längre. Jag vill inte fästa mig vid ett rum, inte vid möbler, människorna jag jobbar med uppskattar jag varje arbetsdag, allt och alla finns just här och nu. I en oviss framtid. Så är det för oss alla ju.
Jag har bott ensam i ett år och åtta månader räknar jag ut. Nu bor jag ihop igen ett tag, med Micke! Skönt att höra hans ljud! Skönt att ha sällskap! Skönt att ha en familj nära igen! Micke, kisse och jag!
Ungefär åtta dagar kvar. Evighetslångt!