Varför bloggar jag?

Jag läser i andras bloggar här och där att den och den ska sluta blogga. Jag läser inte just deras bloggar och bryr mig inte nåt särskilt om det. Alla har väl sina anledningar att skriva på nätet. Eller inte. Jag har mina. Ibland funderar jag på varför.
Jag är inte berömd. Jag är inte anonym. Jag har ingen strävan efter att bli berömd. Jag får inte kommentarer så ofta och de jag får, skriver jag svar till.
Jag har ingen jättestor blogg. Har ingen sån ambition heller. Jag skriver ändå. Jag vet att det finns folk som läser den. En del känner mig, en del tror att de känner mig, en del är helt okända för mig. Det blir som olika möten här och var i bästa fall. Och jag skriver för min egen skull. Det är ett sätt att formulera mina tankar på, ett sätt att kommunicera med andra.
Ibland blir jag avundsjuk på andra som lär sig om det ena och det andra, tips om länkar och ny teknik hit och dit, och det kan ta en stund innan jag landar i att det räcker att skriva om det som är jag och om mitt liv. Då är det skönt med bloggfriheten!
Jag har också mitt porslin på bilder på hemsidan. Berättar om mitt jobb. Sjunger. Diktar. Det är sidor av mig som får ta plats här, utan krav på att jag ska vara si eller så.
Hade jag haft ett annat hemliv, kanske jag skulle sluta blogga. Jag vet inte. Så länge jag tycker att det är roligt så kommer jag fortsätta. Tills jag tröttnar och vill göra annat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.